Sitter med nästan ett helt block anteckningar. Min favoritstorlek på sidorna: 148 x 210 millimeter. Inte för litet så att jag behöver bläddra fram ny sida hela tiden och inte för stort så det är i vägen.
Och bokstäverna, förkortningarna, mina (för mig själv) ibland svårtydda koder. De är ovanlgit prydliga. Denna intervju är eftertänksam. Den har fått ta tid.
De här orden har följt med mig sedan jag gjorde intervjun för en tid sedan.
Vi sitter vid köksbordet och det känns mer som ett vanligt – fast ovanligt – samtal än som en intervju. Det är en berättelse utan att orden snubblar på varandra, utan adjektiv. Den är naket rakt på sak.
Det väna tonfallet, odramatiken.
Och ändå är det dramatiskt.
Jennie säger att hon mår bra, men hoppar till när posten dunsar ner.
Tittar ut bakom gardiner vid billjud. Har svårt att gå ut när det är mörkt. Säger att hon är extremt nojig när hon befinner sig i trapphus.
Det är vardag för henne.
Något hon fått vänja sig vid, och när hon jämför tycker hon att livet i dag är så mycket bättre än hur det varit.
Jennie berättar sin historia här intill, och hon vill förmedla ett hopp och hur samhällsfunktionerna fungerade på bästa sätt när hon äntligen bad om hjälp.