Jag glömmer aldrig hur nervös jag var innan mitt första möte med UNG-redaktionen. Alla som jobbade där var så coola och erfarna, vad skulle jag där och göra? Nervositeten släppte dock ganska snabbt när jag insåg att de som jobbade här inte bara var coola och erfarna, de var snälla och hjälpsamma också.
.
De första grejerna jag gjorde, jag tror att det bland annat var ett reportage om en utbytesstudent, gjorde jag tillsammans med andra. Lite som en introduktion på hur det är att vara reporter, vad man ska fråga och vad som bör tas kort på. Det var mycket nytt i början. Höjdare, breddare och dragbild var bara några nya ord jag lärde mig.
.
Idag, två år senare, sitter jag framför ett skrivbord på Piteå-Tidningen. Ensam, med en kopp choklad i handen och sommarens planering framför mig. Den här sommaren är det jag, tillsammans med resten av UNG-redaktionen, som styr över uppslaget. Jag är långt ifrån fullärd, tro mig, men jag skulle vilja säga att jag har ganska bra koll på vad en breddare och en höjdare är i alla fall.
.
Den vanligaste frågan jag brukar få när jag säger att jag jobbar på UNG är ifall det är ett riktigt jobb. Går det verkligen att som ungdom få betalt för att skriva texter och ta bilder? Svar ja, i Piteå går det. Piteå-Tidningen är unik på det sättet att den faktiskt har en yngre redaktion som får göra (nästan) vad som helst på sitt uppslag.
.
Att UNG-sidorna finns är någonting Piteå-Tidningen, ja till och med hela Piteå, borde vara stolta över. Vårt lilla uppslag en gång i veckan är så mycket mer än bara ett uppslag. Det är en chans för oss unga i Piteå att få synas och höras, att få finnas både framför och bakom kameralinsen.
UNG-sidorna är för unga, av unga, med unga. Det är vår möjlighet att testa på ett jobbigt men givande yrke som får oförtjänt mycket kritik. I en värld där fakenews och clickbaits är vardagsmat är det viktigt att vi unga får vara med.
.
Under tiden jag har jobbat här har jag lärt mig så många saker. Det går att få betalt för att äta glass, till exempel, och att det är fantastiskt roligt att få skriva krönikor som folk faktiskt läser. Det är dock inte alltid så lätt, speciellt om du har mycket i skolan samtidigt. Men jag vet också att jag har en grupp med fantastiska vänner i redaktionen som håller mig om ryggen när det blir för svårt. Vi hjälps åt.