Majorna tur & retur
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som i en bra regisserad uppsättning fanns det de mest oväntade figurer bland gästerna. Dels hade vi Lennart, en hurtig pensionär som var glad i vegetarisk mat. När "Leffe" var på ingång laddade personalen bufféskålarna, det fick jag tidigt lära mig. Han åt nämligen som ett mindre pojklag. Inte ett pojklag i tvåmannarodd utan snarare Piteå IF pojkar 97-98 med avbytare och bollkallar inräknade. Som jag nämnde tidigare så var Lennart glad i mat, men Lennart blev inte glad av maten. Tvärtom blev gubben mer och mer tvär för varje lass mat som sjönk ner i magsäcken. Tillslut skrek han bara "SLUT ROTMOS" och personalen fick ladda plutonerna med mer mat. Jag gillade Lennart från första till sista stund.
En annan karaktär som jag stiftade bekantskap med under min fyra veckor långa vistelse i Göteborg var den övervintrade hippien. En gammal senildement "Woodstockare" som sett sina glansdagar segla förbi och nu förde sin miljökamp på ett mer lokalt plan. Andra dagen jag mötte honom föreslog han att restaurangen borde börja odla grönsaker på parkeringen, tredje dagen kom han med samma idé. Fjärde dagen tyckte han att det vore trevligt om vi kunde börja odla egna grönsaker, förslagsvis på parkeringen. Som ni hör var han senildement och när min vän Sixten presenterade detta oskyldiga förslag för femte gången på lika många dagar ryckte det oroväckande min ögonlock. Som tur var skulle jag inte träffa honom på en hel helg tänkte jag och stämplade ut. Döm min förvåning när han är den första jag ser under mitt besök i centrum under lördagen. Ty, kanske hade jag fått mig en gammal stalker i bakhasorna. Jobbigt att var känd säger jag utan någon glimt i ögat.
Dessa karaktärer bleknade dock när den glamorösa C-kändisen Erik Ståhlberg äntrade restaurangen under min sista arbetsdag. Han spelade psykiskt sjuk psykiatriker (puh!) i en såpaserie vid namn "Vita lögner" i början av 2000-talet och hela restaurangen blev "starstrucked" av hans närvaro. Min egen självkänsla sjönk lavinartat varje gång jag fjäsklog mot "kändisen". Ångrar i dag att jag inte tog autograf av honom som ett kvarlevande bevis på detta oroväckande beteende. Sammanfattningsvis blev jag vän med en matglad pensionär, förföljd av en gammal hippie och kändiskåt av en före detting med stora mått. Jag kan försöka övertyga er om att allt detta är sant, ni kommer ändå inte tro mig.
Kanske lika bra att det som händer i Majorna, stays in Majorna.