Givetvis finns det också en motsats till sådana som mig, morgonmänniskorna. Morgonmänniskorna är den där typen av personer som åker Vasaloppet och äter havregrynsgröt för att det är gott. Pressar sin egen apelsinjuice och slutat använda väckarklocka, den inbyggda är bättre. "Jag har inte tid att sova, livet väntar" kan en av dessa individer fräckt kläcka ur sig samtidigt som de bakar sitt eget frukostbröd med rostade solroskärnor halv sju en lördagsmorgon.
Att sova länge på resande fot är en dålig kombination. Även om det i teorin är möjligt har jag för första gången i mitt liv inte samvete att sova längre än klockan åtta trots att varken skola eller jobb väntar. Istället finns det faktiskt saker att upptäcka. Städer att se och människor att möta. Det är därför smärtsamt att mina dagar som kvällsmänniska kan vara över för en tid framöver. Mentaliteten som byggdes upp nattetid på högstadiets sommarlov har helt enkelt fått sig en rejäl törn.
Plötsligt är det jag som ligger och drar mig otåligt i sängen på morgonen. Vasaloppet är lite för långt bort från Australien, men annars hade jag nog stått på startlinjen i Mora om en vecka. Havregrynen och de färska apelsinerna är redan inhandlade redo att avnjutas.
"Jag har inte tid att sova, livet väntar" som jag numera brukar säga.