Det är en sån fin grej det där med konserter. För under de här två timmarna så är alla i publiken där av samma anledning. Alla är samlade för att de älskar musiken som ska spelas just den kvällen. Under de här timmarna så har du något gemensamt med alla de här människorna som sitter där inne med dig. Om det är bara några hundra eller flera tusen spelar ingen roll, för det är en fantastisk känsla oavsett.
Jag älskar konserter. Jag känner mig alltid lite obekväm i större grupper och har lite svårt att passa in ibland, men pressen att jag måste vara på ett speciellt vis existerar inte när jag är på konsert. När jag sitter i en publik sådär, så försvinner allt annat. Det är där jag hittar den här gemenskapen jag inte annars lyckats hitta någon annanstans.
Musik är lycka. Musik påverkar alla varje dag. Den är överallt. På radio, på tv, i film, den spelas på högtalare i affärerna där vi handlar. Jag vill tro att människan är beroende av musik, för vår vardag skulle vara hemskt grå och tråkig utan den.
Det var precis den där lyckan som bara musik kan skapa som Laleh lyckas få fram under hennes konsert.
Jag har aldrig sett någon med sådan scennärvaro och känsla. Hon hade hela publiken lindat runt hennes finger sekunden hon kom ut på scen. Hon charmade alla, hon bjöd in publiken och hon fick alla där inne att gråta och skratta ett flertal gånger. Hon vet precis hur hon ska göra för att alla ska gå därifrån med det där underbara ruset som bara en konsert kan skapa. Det är så vackert och så äkta, det hon gör. Det går inte att beskriva med ord. Hon vet vad musik kan göra för och mot människor och tack var det så var hennes konsert ärligt en av de bästa konserterna jag någonsin varit på.