Hur kan man ens våga skaffa barn? Hur klarar en människa av att ha så mycket kärlek och omtanke? Det finns så mycket hemskt i världen, hur undviker man att oroa sig till döds varje gång de går ut? Man kan göra allt rätt och bra och vara hur försiktig som helst och barnet kan ändå få en sjukdom eller sätta något i halsen. Eller plötslig spädbarnsdöd! Man måste känna sig så maktlös som förälder.
Men jag börjar i alla fall få mer förståelse för när jag tyckt mina föräldrar varit löjliga och överdrivet oroliga. Jag var självsäker i att allt skulle gå bra och jag ville klara det själv. Mina föräldrar var nog inte alltid lika säkra.
På något sätt får man nog trycka ner den där oron för att både man själv och barnen ska kunna fungera normalt. Skulle man gå och tänka på världens alla hemskheter skulle man nog bryta ihop och aldrig låta barnen lämna huset.
Fast jag kanske inte är den bästa personen att utgå från. Min mamma har ett bra uttryck för hur jag är "känslomässigt inkontinent" Jag gråter till böcker, filmer eller när någon berättar något sorgligt. Det har inte alltid varit så men jag vet inte när det började.
Tänk att ha någon som är totalt beroende av dig för sin lycka och välmående, som man är gjort för att skydda och sedan veta att man inte alltid kan göra det. Förmodligen gör kärleken oron värd många gånger om men jag kan inte ens föreställa mig hur sårbar man måste vara som förälder.
Elin Englund