Tro det eller ej, men jag är faktiskt ganska dum ibland. Inte elak, men otänkt.
Jag gör lite konstiga saker. Ni kanske inte kan tro det när ni ser mig; värsta djupa, seriösa filosofen, framtida Sverigeikon och världsförändrare. Bra åsikter, allvarliga visioner. Ni vet. ”Hon är smart”, liksom. Gör aldrig något tokigt. Visst då? Hon som trodde att klimp var en rotfrukt fram till i somras, och som, till utmaningen ”nämn ett u-land” svarade Bahamas.
Nu när jag Googlat kan jag konstatera att det finns himlarns många u-länder, och Bahamas är inte ett av dem. Inte heller är Nilen Kinas största flod.
Men man kan i alla fall skratta åt det. Så länge jag inte gör någon illa med mina idéer eller min allmänna frånvaro i livet så är det ju lugnt.
Häromveckan skulle jag till en kompis och blev så där jädrans sugen på skumtomtar. De går ju dock inte äta utan att värma dem i mikron först. Hade han en mikro? Nej. Hade jag? Ja. Vore det inte smart om jag tog med mikron till honom? Eh, Cissi, du är ju ett geni. ”Hej då mamma, jag far nu, förresten, jag med mikron, bye!” ropade jag och innan hon hann svara hade jag smällt igen dörren efter mig och lastat in mikron (som för övrigt inte är så liten som namnet kan få en att tro) i passagerarsätet på Toyotan. Säkerhetsbälte och allt. Tog den högst upp i lägenheten (den väger by the way typ femtio kilo) och värmde några skummisar innan jag insåg att det kanske inte var så smart idé för den skulle ju hem också.
Har ett annat exempel som hände förra helgen. Det var fredag afton och jag skulle gå och duscha, för jag är en väldigt fräsch person, och när jag tittade mig i spegeln såg jag att jag var knortig på kinderna, ni vet så där utslagig och prickig. ”Jag måste ju få bort det här”, tänkte jag, för fan vad äcklig jag är, usch.
Tyvärr hittade jag inga skrubbhandskar i schampohyllan. Ännu mer tyvärr hittade jag en fotfil. Ännu, ännu mer tyvärr skrubbade jag bort knortarna med den tills jag kände att jag var slät. ”Nu är jag säkert asfin i fejset”. Mm. Visst? För det är ju bättre att ha brännsår stora som morfars skostorlek på kinderna. Snyggt!
Nyligen slog jag till stort och köpte en sprillans ny mobiltelefon. Märkte snart att det var något fel på den då jag ringde, för oavsett hur mycket jag höjde ljudet hördes det ändå knappt något när personen på andra sidan luren sade något. Hur länge det tog innan jag upptäckte att plasten var kvar, och att, jo men kanske den har något med ljudet att göra eftersom den ju täcker högtalaren? För länge. En vecka typ. Tänk om jag hade farit in till Telia och klagat att den inte fungerade. Det hade blivit en ännu roligare historia.
För det är ju vad det är. Alla ogenomtänkta idéer och konstiga uttalanden är alltid roliga att berätta om. Det är inte så kul att lyssna på någon som är perfekt.
Så, va fan, go all in. Tänk inte så mycket. Jag har klarat mig fint. (Typ, i alla fall.)