Det var framför allt två saker som jag reagerade på när jag anlände till Tokyo i december 2014. Det ena var att det var så otroligt rent överallt. Det andra var den där märkliga känslan av trygghet som ständigt låg i luften. Som att man var välkommen. Någon slags harmoni. Ja, alltså, det var ju förstås en miljon andra saker som jag tänkte på också, men just det där slog mig direkt. Kanske för att det inte är något man förväntar sig stöta på i en storstad med så mycket främmande människor överallt.
Trevligheten började redan på planet från Helsingfors till Tokyo. Jag hade slagit mig ner på min plats när det kom fram en ung asiatisk kvinna som skulle sitta vid fönstret. Hon harklade sig försiktigt. ”Excuse me, can I sit here?” Wow. Alltså … ja? Du har ju betalat för en biljett med den här platsen på det här planet, så det är klart du får sitta där? Inte för att det är något negativt att vara trevlig, jag reagerade bara på det. Det känns som att man själv har mycket att lära sig av Japan när det handlar om respekt, det märkte jag innan jag ens kom fram.
Jag kan inte förklara Tokyo på ett bättre sätt än att det var som att fara in i framtiden. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes så. Två veckor och varje dag var det något som förvånade mig. Kulturkrock gånger tusen. En bra sådan. Ibland var jag rädd att lokalfolket jag träffade skulle tolka mig som otrevlig, fast jag inte var det, eftersom vårt beteende och våra ordval skiljde sig så mycket. Och engelskan! Fastän de flesta inte kunde så många ord så hindrade det inte dem från att prata med en. Otroligt hur mycket man kan åstadkomma med hjälp av kroppsspråket.
På tunnelbanan kunde jag vara den enda icke-asiaten i vagnen, och ändå fick jag inte en enda blick. På affärerna kunde jag inte ett ord japanska, och ändå fick jag samma service som de språkkunniga. På onsen (ett slags badhus med varma källor) kunde jag ha på mig en traditionell japans yukata (typ morgonrock), och ändå fick jag aldrig känslan av att de tyckte att jag såg konstig ut. Jag kände mig förstås som ett fån. Fascinerad, glad, uppspelt och, ja, fånig på samma gång. Det är en sak att läsa om kulturen hemifrån, och en helt annan att få uppleva den på plats. Märklig känsla att försöka passa in i ett sammanhang där man verkligen inte hör hemma. Man får andra perspektiv.
När jag skulle hem var det ett gäng japaner som stod i yukata utanför incheckningen. De höll i varsitt serveringsfat med massor av små trälådor på. Något genomskinligt skvalpade i dem. ”Åh vatten, jag är jättetörstig”, sa jag och tog emot lådan då en trevlig tjomme med världens bredaste leende gav mig en. Han bugade. ”Yes, welcome to Japan! Japanese saké, yes, yes!” Åh, inte vatten då alltså. Jag log och, av ren vana, bugade tillbaka. Jag reagerade på det. ”Har jag bugat mig hela tiden?” tänkte jag och insåg att det nog inte finns något som är så lärorikt som att resa.