Så länge jag kan minnas har jag älskat serietidningar och superhjältefilmer, och så länge jag kan minnas så har jag alltid haft en absolut favorit i alla kategorier: Wolverine.
Han är bara bäst och det behövs inte ens en förklaring. Så bra är han. Jävlat kung. Ja, ni fattar. Även om jag kan tycka att DC:s verk är skitbra så var det tack vare Wolverine och många andra fantastiska Marvelkaraktärer som jag blev ett Marvelfan, och måste jag välja en sida så tar jag utan tvekan deras.
Men då finns så klart dessa ”haters” här med, som ska snacka skit om DC och andra serieförlag bara för att de inte är Marvel. Löjligt, va?
Jag förstår inte vitsen. Det är ju samma familj! Det handlar om samma sak! Blir Marvel bättre om du i ditt huvud får DC att framstå som sämre?
Eh, nja, då kanske det är dags att tänka om. Himla konstigt, men jag tror ni förstår min poäng; att det liksom är poänglöst.
Man vinner ingenting på det, och det handlar givetvis inte bara om superhjältar, utan om allting: popstjärnor, skådespelare, mobiler, tv-spel, filmserier, sport. Hur många gånger har du sagt att du hatar något eller någon, utan speciell anledning, eller ens veta varför?
Jag är inte helt oskyldig. Långt ifrån. Det är så lätt hänt att det slinker ur en.
Ibland känns det nästan bra. Det kanske är hälsosamt att ogilla ändå, lite diskret – ”det där hade Marvel gjort mycket bättre”– så länge det inte sätter kärleken till något i skuggan, för det är ändå det som är det viktiga.
När min tolvåriga kusin skickade en bild på sig själv när han hade tre matknivar mellan fingrarna på vardera handen och poserade ilsket som en järv, så brände det till av värme i hjärtat. ”Jag är Wolverine”, skrev han.
Klart som fan att du är. Värt att nämna är att hans favorithjälte är DC:s Green Lantern.
Älska det du älskar, men tänk efter varför du hatar om du nu måste det.
Det gäller vad som helst.
Cecilia Lindström