I dag firar vi en jubilar som verkligen är värd att fira. Tryckfrihetsförordningen som klubbades av riksdagen i Gävle den 2 december 1766. Denna grundlag (trots att den kallas förordning) firar alltså 250 år. Äldst i världen.
Mösspartiet med prästen Anders Chydenius ska ha lite extra cred för att de genomdrev lagen som stoppade cencur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar. Det enda undantaget var religiösa frågor.
Efter 1766 blev det lite backlash när Gustav III införde skärpningar och inskränkningar och mer i den stilen följde, men 1949 klubbades den tryckfrihetsförordning som delvis vilar på det som bestämdes 1766. En nyhet var att meddelarfriheten infördes.
Offentlighetsprincipen är en rättighet värd att vara rädd om. Och slåss för! Definitivt ingen självklarhet och i med EU-medlemskapet hemligstämplas många dokument som rör EU.
Det har också blivit vanligare att offentlig verksamhet försvårat den här rätten genom att kalla saker för arbetsmaterial, sekretessbelägga eller på annat sätt försvåra informationsinhämtning för exempelvis journalister.
Som reporter är det självfallet av stort värde att kunna begära ut handlingar från stat, landsting och kommun. Tack vare det har många oegentligheter och dumheter avslöjats av svenska journalister. Lagen är helt enkelt ett värn för demokratin och ett bra sätt att hålla makthavarna borta från syltburkarna.
Men alla medborgare har samma rätt att få ta del av offentliga handlingar och dessutom skyndsamt.
Meddelarfrihet och meddelarskydd är två viktiga principer som infördes 1949. Meddelarfriheten innebär att anställda kan berätta saker för media utan att riskera att råka illa ut. Om chefen eller någon annan börjar efterforska vem som är uppgiftslämnare så är det ett brott mot meddelarskyddet.
Dock gäller ovannämnda i första hand offentlig sektor. Anställda i den privata sfären är oftare bundna av tystnadsplikt genom avtal och det väger tungt.
Att cencuren avskaffades har inneburit stor frihet, men det innebär inte att det är tillåtet att skriva vad som helst. Hets mot folkgrupp, förtal och hot kan leda till åtal. Vi som skriver i exempelvis PT har gott om manöverutrymme, men vi har en ansvarig utgivare som får stå till svars om det går överstyr.
Således finns det ett större ansvarstänk och policy för vad som är okej inom de flesta mediaföretag. Skillnaden är ibland milsvid jämfört med internet (som inte lyder under tryckfrihetsförordningen utan yttrandefrihetslagen) där ansvar för vad som publiceras är satt på undantag och tonläget därefter.
En risk är att nättrollens härjningar i framtiden kan få negativa konsekvenser för allas vår rätt att vara så väl plumpa som pk.