Torbjörn Carlsson: Vi som sjunger när vi pratar

Det du precis läste är en brittisk kvinnas ord när hon försöker förklara hur hon tycker svenska låter. Vilken poetisk förklaring. Hon nämner också att svenskan äger "en mycket unik och vacker klangsamling av vokaler".

Gemensamt för många utlänningar är att de tycker att svenskan är ett "sjungande" språk. Detta eftersom de flesta svenskar rör sig tonmässigt upp och ner i nästan varenda ny stavelse. Svenska institutet skriver att "Många och långa vokalljud tillsammans med fallande och stigande tonläge gör att svenskan upplevs som ett melodiskt språk".
Vi som har varit med ett tag minns säkert den svenska kockens sjungande nonsensord i Mupparna.

Det låter fint när andra beskriver det svenska språket, men som infödd svensk har jag egentligen aldrig tänkt att, oj, vilket "sjungande" språk svenskan är. Jag bara pratar det och dessutom med norrländsk betoning. Något som snabbt uppfattas av sörlänningar.

Men att använda ett samlingsbegrepp som "norrländska" brukar uppröra de flesta ordningsmän. Norrlands yta är mycket stor och de dialektala skillnaderna ännu större. Ta bara Norrbotten där folk i våra älvdalar har sina högst egna sätt att prata, inte minst när det kommer till vad vi brukar kalla bondska. Det skiljer en hel del mellan exempelvis Kalixmål och Pitemål.

Just Peitmåle är inget att ta lätt på för den som kommer utifrån. För 35 år sedan blev jag varse detta den hårda vägen. Jag och en fotograf skulle göra en grej om nättingfiske i Arnemark. Vi möttes upp av en äldre man som började prata grov bondska och chockad insåg jag att jag inte fattade vad han sa. 

"Ursäkta, kan du prata svenska" bad jag. Det föll inte i god jord. Att inte kunna bondska var i hans ögon lika med en brist, men det blev trots allt en artikel.

Själv har jag väl inte lärt mig den komplicerade bondskan särskilt bra och när jag gör mina försök brukar jag bli tillsagd. "Sluta, du kan inte."
Jag säger bara vo järe för waller.

Pitemålet är omhuldat och en akademi och tillika ordbok gör sitt bästa för att värna denna säregna dialekt. En vårdande och bevarande kulturgärning, men numera dominerar snarare det som kallas Pitefint. En trolig förändring är att bondskan har minskat kraftigt i betydelse bland yngre människor.

Det är väl inget som bekymrar mig. Det räcker med att sörlänningar hör att jag är norrlänning och att svenskan sjunger.