Vi som sjunger nÀr vi pratar

Det svenska sprÄkets övergripande ton Àr samtidigt varm och kall, vilket jag bara kan jÀmföra med eftermiddagssolen som vÀrmer morgonfrosten.

Torbjörn Carlsson skriver om det sjungande svenska sprÄket och om den sÀregna dialekt som en del talar i Pitebygden. Ta bara ett ord som törrfuruvedagocken.

Torbjörn Carlsson skriver om det sjungande svenska sprÄket och om den sÀregna dialekt som en del talar i Pitebygden. Ta bara ett ord som törrfuruvedagocken.

Foto: PT

Krönika2024-05-31 08:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det du precis lÀste Àr en brittisk kvinnas ord nÀr hon försöker förklara hur hon tycker svenska lÄter. Vilken poetisk förklaring. Hon nÀmner ocksÄ att svenskan Àger "en mycket unik och vacker klangsamling av vokaler".

Gemensamt för mÄnga utlÀnningar Àr att de tycker att svenskan Àr ett "sjungande" sprÄk. Detta eftersom de flesta svenskar rör sig tonmÀssigt upp och ner i nÀstan varenda ny stavelse. Svenska institutet skriver att "MÄnga och lÄnga vokalljud tillsammans med fallande och stigande tonlÀge gör att svenskan upplevs som ett melodiskt sprÄk".
Vi som har varit med ett tag minns sÀkert den svenska kockens sjungande nonsensord i Mupparna.

Det lÄter fint nÀr andra beskriver det svenska sprÄket, men som infödd svensk har jag egentligen aldrig tÀnkt att, oj, vilket "sjungande" sprÄk svenskan Àr. Jag bara pratar det och dessutom med norrlÀndsk betoning. NÄgot som snabbt uppfattas av sörlÀnningar.

Men att anvÀnda ett samlingsbegrepp som "norrlÀndska" brukar uppröra de flesta ordningsmÀn. Norrlands yta Àr mycket stor och de dialektala skillnaderna Ànnu större. Ta bara Norrbotten dÀr folk i vÄra Àlvdalar har sina högst egna sÀtt att prata, inte minst nÀr det kommer till vad vi brukar kalla bondska. Det skiljer en hel del mellan exempelvis KalixmÄl och PitemÄl.

Just PeitmĂ„le Ă€r inget att ta lĂ€tt pĂ„ för den som kommer utifrĂ„n. För 35 Ă„r sedan blev jag varse detta den hĂ„rda vĂ€gen. Jag och en fotograf skulle göra en grej om nĂ€ttingfiske i Arnemark. Vi möttes upp av en Ă€ldre man som började prata grov bondska och chockad insĂ„g jag att jag inte fattade vad han sa. 

"UrsÀkta, kan du prata svenska" bad jag. Det föll inte i god jord. Att inte kunna bondska var i hans ögon lika med en brist, men det blev trots allt en artikel.

SjÀlv har jag vÀl inte lÀrt mig den komplicerade bondskan sÀrskilt bra och nÀr jag gör mina försök brukar jag bli tillsagd. "Sluta, du kan inte."
Jag sÀger bara vo jÀre för waller.

PitemÄlet Àr omhuldat och en akademi och tillika ordbok gör sitt bÀsta för att vÀrna denna sÀregna dialekt. En vÄrdande och bevarande kulturgÀrning, men numera dominerar snarare det som kallas Pitefint. En trolig förÀndring Àr att bondskan har minskat kraftigt i betydelse bland yngre mÀnniskor.

Det Àr vÀl inget som bekymrar mig. Det rÀcker med att sörlÀnningar hör att jag Àr norrlÀnning och att svenskan sjunger.