Ensam och övergiven. Tårarna rinner på mina kinder.
Nej, nu ljuger jag så att näsan växer.
Jag har ju en fru och som om inte det räckte har jag två snarkande och fisande fransyskor. Men inga barn kvar. För några dagar sedan flyttade minstingen. Visst blev det lite tomt, men när fadershjärtat hittat rytmen igen så inbillar jag mig att det kommer att kännas skönt.
Hur kan tiden gå så fort?
Det känns som alldeles nyss när lillpojken spelade clown och roade familjen med hisnande tokroliga monologer. Vi minns alla hans hysteriskt höga röst som kunde spräcka trumhinnor. Inte för inte kallade jag honom för Megafonmannen i krönikor för 10-15 år sedan.
Vi glömmer aldrig hans närmast patologiska intresse för minigolf. Och navelludd!
Jag minns när jag stod i kö på en affär och närmast överfölls av den då sexårige lillen.
"Har du nå ludd" ralade han och slet upp min t-shirt. Alla tittade på mig och jag log besvärat.
Men nu har han flyttat. Den sista i kullen har lämnat boet och kanske är det en måttstock på det egna åldrandet. Du vet, förr var jag ung och vacker, nu är jag bara och.
Och är inte det sämsta. Våren är här och det blir ljusare för varje dag. En skön tid och jag tycker till och med att räfsandet och andra jobb på tomten är ett rent nöje. Om än den obligatoriska vårblåsan i tumvecket irriterar.
Det sjuder av fågelliv. Vaknade en morgon av ett väldans hallå i trastkolonin. En korp försökte sno ägg under ständiga attacker från de betydligt mindre trastarna.
De har ett äckligt vapen. När katten var i livet flydde hon i panik när de fällde sina skitbomber som ibland träffade.
Hackspetten gör sitt bästa för att hacka sönder telefonstolpen. Sädesärlor och andra småfåglar följer mitt räfsande och äter de småkryp som blottas. Vi är alla delar av näringskedjan.
Igelkotten har vaknat och rumstrerar i jordgubbslandet. Jag älskar dessa taggiga små kryp, men fransyskorna är mer lagd åt skräckblandad förtjusningen.
Annars har jag hamnat i en gå-sönder-period. Först pajade spisen och sedan började det hända en massa skit med bilen. När sedan bergvärmepumpen fuckade upp så orkade jag inte ens svära. Vem kan ta strid mot materian. Lika bra att rycka på axlarna. Och betala!
Kan bara hoppas att den där gå-sönder-perioden är över för den här gången.
När regnet kommer roar jag mig med att surfa runt och kolla in mitt bluesnamn. Någon med väldigt lite att göra har tagit fram en tabell där varje bokstav har en betydelse som kan sägas vara bluesrelaterad.
Så jag tar mina initialer och begåvas med det aktningsvärda namnet Big Killer Hopkins. Got the blues, man.
När jag ändå är i gång så svarar jag på ett antal frågor som ska ge svar på min hippiepersonlighet. Svaret får mig att undra om jag verkligen svarat rätt, men det är onekligen lite gulligt.
"You're a delicate little flower that nobody would ever want to hurt. You're constantly growing as a person, just like a flower grows each day."
En liten blomma, jo, jag tackar. En sockerbomb för själen och jag tänder en brasa som plåster mot gråvädret. Det är en bra tid nu.