På redaktionen säger de att jag är lite tvärsöver. Att jag gör tvärtemot. Jag vet inte det jag, men det har hänt att min pappa sagt samma sak. Och mina vänner. Flickvän. Och så vidare.
Kanske är det därför jag säger att jag kommer från Norrland. Det har jag efter den senaste veckornas debatt förstått att man inte ska göra. Norrland saknar visst distinktion. Det är ingen riktig plats. Ordet ska visst vara synonymt med någon form av kolonial storstadsmentalitet, en okunskap, ett klumpigt sammanförande av platser utan inbördes gemenskap. Men jag kan inte låta bli. Jag gillar Norrland. Och jag avskyr Norrbotten.
Till viss del håller jag väl med dialektinfluencern Åsa Jonsson och vår ledarskribent Nils Harnesk. Klart man kan tycka att det är lite klumpigt att kalla någon för norrlänning. Norrbotten är så klart mer korrekt, men jag kan fan inte med ordet. Det är som att klättra över ett jävla stenröse. Tungan får kramp. Det är något med de tre stavelserna och det där eländiga o:et som mest låter som ett defaitistiskt klagorop. Men Norrland! Vilken klang! Vilka konnotationer! Vilken poetisk potens det har, vilken epik det insinuerar, detta ode över det vilda landet i norr!
Så jag går mot strömmen. Om någon utsocknes frågar var jag kommer från så säger jag Norrland. När jag som 20-åring tog jobb som säljare på Östermalm hann jag inte mer än komma in på kontoret så skulle stekarchefen Torgny matcha ihop mig med en annan "norrlänning", från Gävle så klart. Det var inga problem, min nya kollega förstod direkt att det är skillnad på folk och folk. Han visste att Gävle bleknade mot de verkligt nordliga vidderna, att hans Stockholmsförgård intet förmådde mot en Piteåbo, född i de frusna hjältarnas stad. Galindo må ha varit en jävel på att sälja försäkringar men när det kom till kritan visste han vem som var kung. Det är skillnad på att vara norrlänning och att vara riktig norrlänning.
När så denna eviga icke-fråga kring Norrland och Norrbotten nu åter förs i media så ikläder jag mig rollen av både Brutus och Judas. Jag sover med fienden och hugger er i ryggen. Ni får ropa Norrbotten hur mycket ni vill, men jag, Simon Olofsson, jag kommer från Norrland.
PUSS SOV GOTT <3<3<3 (Min femåriga bonusdotter skrev detta som kvällshälsning och jag låter det stå som ett minne över hennes första försök att skriva i tidning. Hon kommer att gå långt, vänta och se.)