Det var VM-kval. En viktig match hemma mot Irland. Tre poäng, tack! Den minnesgoda vet att det tyvärr bara blev 0–0 efter en bedrövlig svensk insats.
Nog om resultatet, men dagarna före och efter matchen översvämmades medierna med information, analyser, spekulationer och allmänt tyckande om allt från Zlatans gester till Hamréns brist på en realistisk matchplan.
Vi som älskar fotboll slukade det mesta, men även den medelmåttigt fotbollsintresserad medborgare bör ju ha snappat att det var match på gång. Ja, alla borde känna till det. Trodde jag!
Ett vardagligt samtal visade att så inte behöver vara fallet. Jag träffade en bekant som i förbifarten frågade vad jag skulle göra.
”Hem och se matchen” svarade jag adrenalinladdat.
”vilken match?”
”Vilken match? Hallå, det är ju VM-kval. Sverige–Irland”.
”Okej! Är det fotboll?” frågade han uppriktigt förvånad.
Är det fotboll! Det var då jag insåg att en som inte är intresserad uppenbarligen kan passera genom ett mediabrus utan att reflektera eller registrera. Jag menar, missar man att det är VM-kval i fotboll så kan man förmodligen missa att det är krig också. Ja, om man nu inte är intresserad av krig.
Om jag utgår från mig själv. När Justin Bieber kom till Sverige blev det rätt mycket ståhej. Givetvis noterade jag att pojken var här, men hans musik är inte min grej och hans person är ännu mindre min grej. Således missade jag det mesta.
Någon vecka senare kom Bruce Springsteen till Sverige. Nu blev det ännu mer ståhej och eftersom jag gillar Bruce så tog jag del av en stor bit av mediakakan. Jag var inte på någon av konserterna, men trots det visste jag det mesta om vad som spelats, sagts och gjorts.
Men jag kan givetvis vara lika uppe i det blå, men bara nästan, som snubben som hade noll koll på Sveriges VM-kvalmatch i fotboll.
När det gäller allt som har med melodifestivalen att göra så är mitt medvetande tämligen lågt. Jag vet att svensken heter Robin, men jag kan inte påminna mig om att jag har hört låten. Jag tror att finalen är på lördag och jag har läst att något av länderna har med en pajsare som är typ tre meter lång.
Huruvida Sverige vinner eller kommer sist rör mig inte i ryggen och jag kommer inte att slösa bort en enda sekund av mitt liv på att följa tävlingen. Jag har ratat det som varit också. För det har väl pågått i flera månader?
Av mentalhygienska skäl har jag valt bort denna sörja av usel musik framförd av b-artister. Ni som tycker annorlunda, well, fine. Alla har inte musiksmak, alla har inte bollsinne.
Poängen är att jag har valt bort mellon (är det inte så nördarna säger?), men trots min intellektuella snobbism så är jag inte oinformerad. Jag vet ju att han heter Robin, att den stelopererade Mede leder musikfesten och att det blir lite Kiviks marknad när jätten klampar in. Jag vet till och med att den danska tjejen är en av favoriterna.
Men vad ska jag säga om min bekanting som inte hade någon koll på fotbollen eller att det var VM-kval. Som av ointresse befriat sig från allt bollsparkande och kanske rent av tror att Zlatan är någon slags seriefigur.
Kanske att det är möjligt att gå genom ett mediaregn utan att bli det minsta blöt.