Den person som en dag bestämde sig för att ge våfflan en officiell hederdag borde få något sorts hederspris. Allvarligt talat. Och det beror inte endast på att jag gillar att ha en ursäkt för att ha våfflor till middag.
Traditioner är viktiga för oss människor. Det är en del av den kultur som ger oss identitet, de ger oss konkreta tillfällen att ha det såväl trevligt som att uppskatta goda saker omkring oss. Det gäller både högtider såsom julafton, födelsedagar och, ja, våffeldagen.
Samtidigt medger jag att traditioner ger mig en svag känsla av olust. Det beror inte på att vi i regel har dåliga ena, inte ens på den lätt destruktiva naturen av julbordet, utan själva tanken bakom firandet. En gång i tiden hade de ett tydligt motiv, ibland religion, ibland speciella skördestider, men varför firar många av oss dem nu?
Varför har du egentligen en gran i vardagsrummet med kottarna ersatta av en absurd mängd glitter? Det är tradition. Varför dricker du dig redlös med en fånig pappershatt på huvudet? Det är tradition.
Man ska inte följa traditioner för att de är traditioner. Man ska följa traditioner för att de är konstruktiva och roliga i andan, oberoende av tidpunkt. Och det är precis därför jag tänker äta våfflor till middag oavsett dag på året.