Små barn lever enbart i nuet. Så småningom kan barnet via sina minnen och språkliga förmåga förnimma en dåtid och även den närmaste framtiden börjar göra sig påmind. Om inte annat begriper de att ”snart” handlar om den närmaste framtiden.
När barnen var små skulle vi bila ner till Danmark och jag gjorde klart att det här kommer att bli en jättelång resa, så inget gnäll i bilen för sedan väntar tivoli och Legoland.
Vi hann till Byske innan det kom.
”Är vi framme snart”.
Barn har som sagt ingen bra tidsuppfattning och förstår inte hur lång tid det tar att köra bil till Danmark. De lever helt i nuet med en intensitet som vi senare i livet kommer att göra allt för att återuppleva. Nej, inte barndomen, men väl den intensiva här-och-nu-känslan.
Nu kanske du invänder och hävdar att du trots aktningsvärd ålder alltid lever i nuet. Att det alltid är nu och att du minsann tar vara på varje sekund. Lucky you! Men faktum är att vi lever i en väv av dåtid, nutid och framtid. Det hindrar inte att vi som vuxna kan lära oss att på nytt ta tillvara stunden.
Det här med nu är annars tämligen svårgreppbart. I någon mening är det ju alltid nu och tiden har en tendens att inte alltid räcka till.
Dessutom och möjligen vad värre är känns det som att tiden går fortare och fortare ju äldre vi blir. Nej, inte ur den linjära aspekten. Där tickar sekunderna på i samma takt, men om man ser tiden cykliskt så tenderar exempelvis sommaren att försvinna i rasande takt när man är i min ålder.
När jag var barn så stod tiden stilla. En sommar var en evighet. En väntan på jultomten tog aldrig slut.
Men det handlar självfallet om att min tidsuppfattning har förändrats. Dagarna känns som om de flyger fram och, ja, du har säkert noterat att september snart har passerat, att hösten gjort sitt intåg. Nyss planerade jag för midsommar.
Fast även som vuxen kan tiden krypa fram. Att sitta i telefonkö som nummer 37 tenderar snabbt att kännas som en evighet. Att tvingas lyssna på en trist och omständig föreläsare kan få minuterna att släpa sig fram.
Det sägs att en av de vanligaste orsakerna till ångest på ålderns höst är att man ångrar att man inte gjorde mer av sitt liv. Att man inte fångade dagen och verkligen, verkligen levde i nuet. Att man inte insåg att Karin Boye hade helt rätt när hon skrev:
”Nog finns det mål och mening i vår färd / men det är vägen, som är mödan värd”.
Eller som poeten Stig Johansson skrev i dikten Förlusten:
”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”.
Jag kan känna igen mig i det där. Se all tid som jag slösat bort på ingenting och hur mycket tid har man inte tvingats avvara som löneslav och där är verkligen tiden viktig. Du ska passa tider annars blir snart chefen på dåligt humör.
Tid som jag kunnat använda till något bättre. Jag kunde ha levt som ett barn i ett intensivt lyckorus och flugit mot solen tills mina vaxvingar smälte. Men plikter och ansvar tvingar oss om inte annat att välja bort nuet.
Och ändå, det är alltid nu. Ju äldre vi blir desto viktigare blir det för oss att försöka fånga den känslan. För hur vi än vrider och vänder så är tiden utmätt för oss alla.