Det har nu gått nästan tre år sedan jag blev frisk. Trots att jag knappt tränar, äter nästan uteslutande kolhydrater och kläderna numera är för små, känner jag mig gladare, friare. Men vid varje högtid kittlas nerven. ”Så blir du av med alla påskkilon.” Och jag fingrar på tidningen.
.
Jag trodde att så fort jag blev frisk skulle allt bli bra och jag skulle kunna leva precis som alla andra. Men så enkelt är det inte, jag är en högriskare för återfall. Det är som att jag har de där tankebanorna kvar, inpräntade i hjärnan, hela tiden redo att bli aktiverade igen.
.
Ibland tänker jag på hur långt jag har kommit. Jag har kunnat gå upp, ja vad är det, en–två klädstorlekar och har inte panik. Jag kommer inte ens ihåg vad jag åt igår. Jag kan bada med kollegorna på kick-offen, trots att jag har celluliter över precis hela rumpan, låren och armarna. Det har tagit mig hela min mentala styrka, att kunna köpa en storlek 38 och tycka att jag är #flawless. Eller inte ens bry mig, jag bara är.
.
Men det händer, fortfarande, att jag vaknar med klump i bröstet eftersom jag åt godis kvällen innan. Eller chips till middag. Det kanske verkar som helt vanliga tankar, något som varannan person skulle ångra. Men för oss som har varit sjuka är sådana tankar ett steg ut på plankan.
.
För någonstans där inne, trots att jag är den med magtröjor även om jag inte är en extrasmall, eller ens small, finns en önskan om att jag en dag är tränad, slimmad och smal. Lyckad, ni vet. Trots allt slit med självhjälp, med terapi, med nya tankebanor, med mantran framför spegeln, med mental styrka, så kan en enda bild på Instagram slänga mig flera steg närmare kanten.
.
Och det finns så få platser att vända sig till när det händer. Det är ingenting man pratar om på lunchen. Knappt med sina vänner. Det är ju det där mörka, jobbiga, som ingen vågar ta i, inte ens media. Trots att en sådan här text skulle sälja fler lösnummer än hur du blir av med fettet på magen.
.
Det är ingen som skriver en hälsokrönika om hamburgaren som är mer sund än träningspasset. Det är ingen som verkar fatta hur den logiken går ihop. Så, här kommer det. Här kommer det som både du och jag bör läsa, varje gång vi tar ett steg ut:
.
För en person som har kräkts upp precis allt som går att kräkas upp, som har testat varje diet, varit stolt för att ha klarat ett helt dygn utan mat, som är överkänslig för varenda träningsbild och som ständigt har tentaklerna ute efter nya sätt att bli smal på – då är en hamburgare utan att ha dåligt samvete efteråt, tusen gånger nyttigare än en grönkålssmoothie innan crossfitpasset.
.
Du som har lyckats bli sånär som frisk ska klappa dig själv på axeln för att du inte tränar i dag. Du ska vara nöjd för att du äter bröd, sylt, pommes frites, grädde, chips, godis, kakor utan att spy upp det. Du ska vara stolt, för att du inte har ångest dagen efter.
Alla artiklar, diskussioner, kommentarer och småprat om kilon, vikt, kläder – det handlar inte om dig. Du har gått igenom något så mycket jobbigare än några jävla påskkilon. Sträck på dig.
.
Fyra tankar att tänka när man står på plankan
1. Vad känner din åttioåring kring alla år av sjukdom? Vad skulle den personen säga till dig just nu? Jag tror inte att en enda åttioåring sitter och klappar sig själv på axeln över att de åtminstone lyckades hålla sig smala under en massa år. Och de som gör det, är förmodligen fortfarande sjuka. Åttio år av sjukdom. Det är det sista din åttioåring vill, tror jag.
.
2. Det finns faktiskt områden i livet som inte har någonting med mat och kropp att göra. Stäng ner alla fitnessbloggar, alla flöden av smala, snygga personer, alla texter om nyttig mat och alla träningstips för en smärt kropp. Gör det nu och gå aldrig mer in dit. Börja i stället att läsa något som inte har någonting att göra med mat, träning eller kropp. Förslagsvis Harry Potter. Om det inte fångar dig, fortsätt leta tills du hittar det som funkar för dig.
.
3. Tänk på den dagen, då du är fri från dina tankar. Det kommer en dag, då du inte vaknar upp och direkt känner på din kropp, tänker på vad du åt dagen innan, planerar alla träningspass, då ångesten och samvetet inte bullrar inom dig och blockerar absolut allt annat. Det kommer en dag, då du nästan helt har glömt hur allt det här kändes.
.
4. Och den viktigaste: Det ska inte vara så här. Bullrar ångesten fortfarande, leta fram numret till din hälsocentral. Ring och boka en tid hos en läkare och förklara läget, lämna inte ute någonting. Dessa personer har hört precis allt innan, du är inte den enda eller första. Till slut får du en remiss, och du börjar gå och prata med någon. Om du redan har gjort allt det där och inte mår bättre: kräv framgång eller byt terapeut. Det kommer inte att hjälpa dig direkt och det kommer att vara jobbigt, men det kommer ändå att vara så mycket lättare än det du går igenom just nu.