Humor är inget att skoja om. Det finns folk som går så mycket igång av buskis att de skrattar bort löständerna. Minst lika många klarar inte av att titta på exempelvis Stefan och Krister utan att ha skämskudden inom räckhåll.
Själv är jag ingen stor vän av buskis, men jag ska akta mig för att dissa efter att ha stött på Ingemar Andersson (Småstadsliv) på Youtube. Inte särskilt bra och ganska smaklöst, men som jag skrattat. Väldigt nära buskis och alls inte rumsrent. Kanske är det hälsingedialekten som retar skrattnerven.
Ska jag skämmas? Jag som är så intellektuell och sofistikerad, haha. Nej, nej, jag tar till mig hela registret. Allt från ironiska blinkningar till Göteborgsvitsar. Sistnämnda plågade jag Streamer med förra fredagen, men han har å andra sidan ingen humor.
Tyvärr kan jag inte delge er min bästa Göteborgsvits eftersom den kräver en muntlig framställning.
Får man skämta om allt? Nej, nej, säger en del. Ja, säger andra. Jag lutar åt det sistnämnda, om än jag uttryckte viss tveksamhet så sent som den 24 februari då jag skrev:
"Okej, vi säger att det går att skämta om allt, men då är det vissa faktorer som spelar in. Dels vem det är som levererar, men i än högre grad hur det görs. Fallgroparna är många och i dag när så många är så inihelvete lättkränkta behövs långa listor för vad som bör undvikas om en vill vara politiskt korrekt."
PK är i grunden bra när det gäller anständighet, men det kan fungera som fotboja och förlama stand up-scenen. Drypande satir och ironiska puckar liksom snusk och dumheter är sällan att leka med när de lättkränkta bildat riksförbund.
Nu har jag ägnat ett par kvällar åt amerikanska standup-komiker på Netflix och det bör sägas direkt att det är ingenting för ängsliga eller för den som tycker att vissa saker får en inte skämta om.
Louis C.K saknar i princip spärrar och det är ingen tvekan om att det stundtals är smaklöst och långt över anständighetens gräns. Ett eldorado inte minst för den som gillar skämt under bältet.
Tillsammans med min dotter ser jag Ali Wongs stand up-show "Baby Cobra". Det är stundtals vansinnigt roligt när den höggravida Wong passerar allt vad god smak och vulgogräns heter inför en skrattande, men inte så lite generad och småchockad publik.
Det här är en kvinna som pratar om sitt kön och sex utifrån en kvinnas perspektiv på ett sätt som emellanåt faktiskt gör mig smått obekväm därhemma i tv-soffan. Inte minst för att jag ser det tillsammans med dottern, som liksom jag ömsom generat skakar på huvudet och ömsom skrattar lika mycket.