Vakna kvart över alldeles-för-mycket till det faktum att man missat dagens bästa soltimmar. Man tänker fan nej inte nu igen och släpar sig ur sängen och lakanen som blivit skrynkliga under natten på grund av för mycket tankar för lite sömn. I rummet är det kvavt för att man envisas med att ha sovrumsdörren stängd för att bara få vara själv från
småsyskon
föräldrar
verklighet
allt.
Det har börjat bli mörkare om kvällarna, kolsvart faktiskt, och man sitter i en bil på tresjutrean och frågar: ”Vart ska vi?” och får svaret: ”Jag vet inte”, och det var just det man ville höra. Ur bilradion strömmar Bon Iver och just där och då kan man sluta ögonen och tänka att allt är okej. Mer än okej till och med, typ jättebra. För man får den där känslan av att man inte bara har tresjutrean framför sig utan hela världen, man kan åka var som helst se vad som helst uppleva vad som helst och man kommer till insikten att det är den största lyxen i världen.
Skolan börjar om och precis som varenda jävla gång frågar alla: ”Hur känns det att börja skolan då?” och man skrattar lite fast det inte alls är kul och svarar att det ändå känns ganska bra fast egentligen tänker man nej nej nej inte vardag måsten och tidiga morgnar igen.
Och precis som varenda jävla gång går man in genom allergiingången där några tredjeringare står och röker för sådant är ju jättelogiskt och man möter kompisarna vid skåpen och helt plötsligt känns det som att det är precis där man ska vara – bland de gulröda skåpen med de man överlever dagarna med.
Mascaran färgar vita lakan svarta och man önskar man kunde sätta ord på det man känner men det går inte och ingen fattar någonting. På nedervåningen pysslar någon i köket och man tänker MEN HÖR DU INTE ATT JAG GRÅTER SKA DU INTE KOMMA OCH TRÖSTA MIG men ingen kommer och man är inte ensam egentligen men det känns verkligen så. Ensammast i världen är man, trots att vetskapen finns längst bak i huvudet om att någonstans ligger en tonåring i sin säng och känner exakt likadant. Ur hens högtalare skriker samma högljudda toner som hos en själv. Ändå är det bara tomrummet innanför ens egna fyra väggar som spelar roll just då.
På rullbandet far avokado pesto färdigpizza tacokrydda tvåliterscola förbi och man tittar upp på damen med blå kajal runt ögonen, frågar: ”Var det bra så?” på ren automatik och hon svarar såklart ja. Hon packar saker i sina tygpåsar och slänger iväg ett ”Ha en bra dag” innan hon vaggar ut. Det är kanske det finaste man hört den dagen och man inser att det faktiskt är ganska bra. Om några veckor visar bankappen större siffror än man ägt förut och för några sekunder blir allt möjligt.
Högst upp på ett berg med den sista solen i ryggen och skratten ekande mellan träden. Öl i händerna kärlek i ögonen eld mot huden här – mitt i livet.