Nackdelen med att vara så nyfiken och analyserande som jag är, är att jag läser och tänker på nästan allt, och således inte bara engagerar mig i en massa fritidsintressen, utan i en hel massa seriösa saker också. Visserligen går jag på bio, stressar inför prov och babblar om oviktiga saker med mina vänner precis som alla andra, men kvällsläsningen kan också bestå av en historiebok eller forskningsrapport om klimatet. Och ibland önskar jag att jag skulle vara mer omedveten och oförstående för min omvärld – ibland önskar jag att jag hade kunnat fortsätta leva i min egen lilla bubbla som så många andra, och bara oroat mig för ”små” problem.
För i det här landet har vi aldrig haft det bättre än nu, och vi har aldrig heller varit så sårbara, eller riskerat att falla så hårt. Och vi privilegierade svenska ungdomar som aldrig har upplevt något värre än att godiset vi vill ha är tillfälligt slut, har så svårt att föreställa oss något annat än ett bekvämt liv.
Ibland leker jag med tanken på vad som skulle hända om vissa saker försvann. Om elnätet slogs ut, om en konflikt ute i Europa skulle strypa mat- eller oljeimporten, om ekonomin skulle sluta snurra. Och det är skrämmande. Bara några dagar utan el skulle skapa kaos. Det skulle inte finnas något vatten, efter några dagar skulle maten vara slut eftersom alla transporter skulle stanna. Nästan ingenting skulle funka. Andra ”småsaker” skulle också snabbt kunna skapa rena rama misären.
Det är sådana tankelekar som får mig att fundera över säkra vattenkällor och som skapar en vilja att lagra mat i källaren – hur galet det än låter. För helt osannolikt är det inte.
Säger jag att jag tror att samhället som vi känner till det idag kommer att gå under, förmodligen inom min livstid, blir jag nästan utan undantag kallad överdramatisk och så skrattas det lite. Att vara feminist och kämpa mot orättvisor och att engagera sig politiskt är visserligen väldigt provocerande för vissa, men det ses i alla fall inte som alltför konstigt. Men om jag börjar prata om riktigt stora problem, är det som att det blir alldeles för obekvämt. Och det är det ju. Vi lever i ett samhälle som just nu är helt fantastiskt bekvämt för de allra flesta. Vi har bra boende, mat, sjukvård och nöjen. Och även om de flesta ser att det finns miljöproblem och annat, är det så himla svårt att bryta sig loss, och så himla lätt att invaggas i en falsk trygghet. Att lita på att staten och politikerna och demokratin på något sätt kommer ta bra hand om oss, och att det räcker med att köpa lite ekologisk frukt och skänka en slant till Röda Korset för att allt ska bli bra. Vi har ju ändå fullt upp med våra egna problem.
Men även om en av de mest mänskliga sakerna som finns är att strunta i saker man inte kan se, och att blunda för problem så länge det bara går, så finns det också en annan väldigt mänsklig sak. Hopp. Och det är det jag, trots allt, lever på.