En av mina bästa vänner är gravid. Häromveckan fick hon dropp och i helgen åkte hon akut in till sjukhuset för att hon spydde blod. Under graviditeten har hon något som heter hyperemesis och ni kanske undrar vad det är, det gör Microsoft Word också, som råkar vara programmet jag skriver denna text i.
Hyperemesis blir nämligen så vackert rödmarkerat och verkar inte finnas i ordlistan, i världens kanske vanligaste ordbehandlingsprogram. Det tycker jag beskriver samhällsläget rätt bra.
.
Jag kommer ihåg gruset på förskolan, precis vid gungorna, och hur vi brukade ta upp en näve och i takt med ramsan skaka runt gruset i händerna: ”hur-många-barn-får-jag-när-jag-blir-stor”. Antalet gruskorn kvar i handen var då svaret på vår framtidslycka. Jag hade aldrig några korn kvar, det var alldeles för roligt att kasta dem högt, högt upp, men några av mina kompisar hade flera stycken kvar i händerna, säkert tre, fyra, fem stycken.
.
Inte särskilt mycket har ändrats sedan dess. Vi har bara justerat frågan något och bytt ut gruskornen mot vinglas över en parmiddag. Hur-många-barn-vill-du-ha. Det kanske låter naivt, som om vi inte fattar vad det innebär att skaffa barn, än mindre att bära på ett. Men det är exakt så det är: ingen av oss fattar vad det innebär. Har någon ens fattat det?
.
Jag hade aldrig hört ordet hyperemesis förrän min bästa vän beskrev det. Tydligen mår man illa konstant, alltså jämt, utan stopp, och man kräks ut precis allt som går att kräkas ut. Min enda jämförelse är när jag blev matförgiftad för två år sedan.
Situationerna verkar inte vara helt olika varandra, förutom den lilla detaljen att jag mådde bra efter fyrtioåtta timmar. Min bästa vän har sex månader kvar.
.
Det fick mig att inse att jag inte vet särskilt mycket om graviditeter, nästan ingenting alls faktiskt, så jag klickade mig in på Vårdguiden. ”Vanliga besvär när du är gravid”, då ska vi se. Brösten ömmar och spänner, du mår illa och kanske kräks, jo tack, och du känner dig trött, kan ha ett försämrat immunförsvar och lättare bli sjuk, vissa får sömnsvårigheter och svullna slemhinnor, vilket kan märkas på tandköttet som lättare börjar blöda, många får svullna ben och fötter, bristningar i huden, försämrat blodvärde, du kan få hjärtklappning och andfåddhet, halsbränna och förstoppning, nedstämdhet och depression, åderbråck, hemorrojder, ont i ryggen, ont i magen, yrsel. Rektusdiastas, delade magmuskler? Lättare hål i tänderna? Det här är alltså innan en annan kropp ska komma ut ur dig, på ett eller annat, garanterat väldigt smärtsamma, sätt. Vad fan är det här?
.
Pratade vi om det här under biologilektionerna? Var det någon som berättade för oss, vad som händer med kroppen under en graviditet? Går det att ta in, vad kroppen kan komma att gå igenom under nio månader?
.
Det är klart att vi alla har hört om några av besvären. Men på något sätt har det blivit så självklart, som en okommenterad börda kvinnor ska bära. Alla känner vi någon som har varit med om något under sin graviditet, vilket ironiskt nog gör symptomen mer avlägsna, som om de därför är lättare att hantera. Äsch, lite illamående. Äsch, bristningar och rektusdiastas.
.
Så jag tänker på gruskornen utanför förskolan, när jag hör om politikerna i Alabama som vill införa ett totalförbud mot abort. När jag hör om Lars Adaktusson och de tjugutvå gånger han har röstat emot aborträtten i Europaparlamentet. De måste vara lika omedvetna om hyperemesis som jag och Microsoft Word är. De måste tro att bära på ett barn, att föda ett barn, är lika lätt som att kasta upp några gruskorn i luften. Enkelt, nästan maskinellt.
.
De kan inte förstå illamåendet, de ömma brösten, blodbristen, magsmärtorna, det blödande tandköttet, den ständiga nästäppan, nedstämdheten, tröttheten. De kan inte heller ha hört om de vanliga gravidbesvären under deras biologilektioner. Än mindre upplevt dem själva. De kan omöjligt förstå vad de kräver av andras kroppar, när de vill bestämma över dem. Så pass lite respekt för andra människor, för någon annans liv, kan de väl knappast ha?
.
För inte kan det väl vara så, att de är fullt medvetna – men skiter i det?