Vår i luften och livslusten spritter i kropp och själ. Vintern, som trots allt varit ganska smärtfri, kan säkert klamra sig fast ett tag till, men långsamt ska den dö sotdöden. Ganska smärtfri, ja, och som en liten parentes kan nämnas att vintermånaderna globalt har varit de varmaste i modern tid. Det kan du tolka hur du vill.
Jag var ute på isen en dag. Hundarna sprang lösa och vårsolen värmde. Min vita fransyska skuttade som en yster hare 60-70 meter framför mig. På långt håll såg jag en fågel, ganska stor, kanske en rovfågel, men förmodligen en kråka. Jag glömde bort den, men plötsligt kände jag en förnimmelse och när jag vände upp blicken såg jag en enorm fågel glida mot den intet ont anande fransyskan. Kanske var havsörnen 30 meter ovanför henne och jag skrek i panik. Örnen avbröt attacken och blev utan middag. Själv pumpade jag av adrenalinskräck, men lilla Daisy förstod inte hur nära hon var att bli örngott.
Jag kan inte släppa efterspelet av Simon Olofssons recension av konserten ”Euforiskt – klassiker men inte bara klassiskt” för ett par veckor sedan. Olofsson var inte särskilt nöjd och omdömet var tufft. Men han förklarade varför han tyckte som han tyckte.
Jag har inte sett konserten, så jag har ingen aning om hur bra eller dåligt det var. Men en del som var där delade uppenbarligen inte Olofssons intryck. De var upprörda och uppenbarligen väldigt kränka av slutmeningen i recensionen som löd ”De stående ovationerna måste antingen vara ett tecken på ironi eller ett utspel av oproportionerlig optimism”.
I den delen törs jag tycka i allmänna ordalag. Jag har varit på åtskilliga konserter så väl civilt som i jobbet som recensent. Några gånger har det varit mindre bra, ibland till och med uselt, men det som alltid förvånat mig är publikens totala brist på kvalitetsanspråk alternativt tondövhet. Det spelar ingen roll hur uselt det varit, men nog jävlar ska publiken ställa sig upp och klappa som om de precis hört himlens ljuvligaste änglakör.
Jag säger inte att det måste vara som på La Scala i Milano, men visst kan jag fundera över hur en medioker konsert kan få fullkomligt översvallande bifall från publiken i Piteå.
På La Scala frodas förvisso galenskapen. Här förväntar sig ”experterna” högst upp stordåd varje gång och om inte det infrias så buar och skriker de skoningslöst. Här spelar det ingen roll om du heter Callas eller Pavarotti. En sentida storhet som tenoren Roberto Alagna buades av scenen redan i första akten av Aida för tio år sedan.
Vi kan väl enas om att det kanske inte vore så snyggt på Acusticum i Piteå.