The fault in our stars började med en idé, precis som alla andra historier, och sådant tycker jag är så himla coolt. Att sitta i en salong med ibland hundratals andra biobesökare och ta del av någonting som först inte var någonting. För John Green tog det ungefär en decennium att bli klar och det är någonting så fascinerande med att tänka sig en bokstav bli hundra, bli noll igen och bli tusen innan resultatet till slut är perfektion.
Och att det inte tar slut där. Att en person sätter sig ner och skriver ett filmmanus, att de bokstavsbaserade karaktärerna blir till faktiska personer och att miljöerna blir faktiska platser. Vilket sedan kan leda till att någon av de där ibland hundratals biobesökarna känner någonting inne i bröstkorgen och bestämmer sig för att själv skriva en bokstav, kanske en till. Som nu, till exempel.