Numera är det kanske mest jakten på rikedom och materiella ting som driver oss människor att stressa och hetsa oss fram i tillvarons labyrinter. Graden av girighet varierar, men den skrupelfria och samvetslösa har många gånger störst chans att klättra upp till pyramidens topp. Eller om inte annat kliva på sina medmänniskor.
Visst, jag vet, det är inte hela sanningen. Man kan ju spela in odödliga sånger, skriva en bestseller, vinna på Lotto eller rent av gneta och spara ihop till en liten förmögenhet.
Och sedan dör vi. Med några få undantag är vi glömda inom max en generation.
Det kan vara ett feltänk, men jag har på känn att bildning och visdom inte är lika gångbart i den här karusellen där framgång ibland är synonymt med kändisskap eller hur många följare man har på twitter.
För hur viktigt är kunskap när det räcker med några knapptryck för att sitta med svaret på frågan hur allt är? Nå ja, riktigt där är vi inte.
En som fortfarande är känd till namnet, om än bortglömd i andra avseenden är Allfadern, kanske mest känd som Oden. Förvisso betraktad som en gud, men inte odödlig.
Oden offrade ett öga för att få dricka ur Mimers brunn och orsaken var enkel, han ville åt visdomen. Oden blev därmed så vis att han bland annat kunde se in i framtiden och förutspå att världen skulle brinna upp i Ragnarök.
Oden anses vara den äldste, störste och visaste av asagudarna i nordisk mytologi. Hans ursprung är förmodligen germanskt och på tyska kallas han Wotan. Romarna jämställde honom med Merkurius.
Oden är också den gud som kanske har flest namn, över 200 lär det finnas. I Neil Gaimans svindlande fantasyberättelse "Amerikanska gudar" är just Oden huvudperson i en modern tid där den stora uppgörelsen står för dörren. Fast i Gaimans version kallar han sig Wednesday (ja, onsdag kommer från Oden) och där säger han just att "Jag har lika många namn som det finns sätt för folk att dö".
Eftersom Oden också klassas som krigets gud (framför allt den strategiska delen) och för den delen även dödens gud så förstår de flesta att han var fruktad. Men Oden använde gärna list i sina strider till skillnad från sin son Tor som kanske var mer våldsam.
Nu tror jag inte på eller tillber vare sig Oden eller någon annan av de gudar som vi människor har för vana att förtrösta oss på. Men det är fascinerande och spännande att läsa om. Och för att återgå till Gaimans "Amerikanska gudar", det är en hisnande och spännande berättelse. Kan rekommenderas.
En oväntad sidoeffekt av boken är att jag börjar drömma skruvade drömmar där jag kastas in i äventyr som jag har svårt att bemästra. I drömmen, alltså. Men det kändes som att Oden var på min sida.
Till sist måste jag skriva om vådan av att skriva en krönika direkt i mejlen. I förra veckans krönika skrev jag "Det är i det läget som din miljon i frågeprogrammet försvinner som ett palmerat mynt i illusionistens hand". Det gillade inte rättstavningsprogrammet som självsvåldigt ändrade "palmerat" till "planerat". Jag hoppas inte Vargen läste.
Palmera betyder ungefär "dölja i handen".