En eftermiddag i maj 1965 kom den till mig, en transport med många platta paket. Om jag inte varit en oförståndig tjugoåring, utan kännedom om alla som brutit ihop över saknade delar och obegripliga bruksanvisningar, då hade jag blivit orolig. Men man ska inte veta för mycket. Det hindrar utvecklingen. Min kompis och jag grep oss frimodigt an projektet. Sprättade kartonger, donade och skruvade och blev inte det minsta vansinniga. Alla hål var perfekt förborrade på rätt plats och inte minsta skruv eller pligg saknades.
Vi skruvade och skruvade. Gångjärn och dörrar kom på plats. Fram växte en stabil, gigantisk möbel, en bokhylla i teak bestående av sex sektioner, bokhyllor, underskåp, vitrinskåp och tv-bänk. Stolta betraktade vi vårt verk, som inte var en Billy. Den fyllde nästan hela rummet och den var dyr, det var den, sett till min lön, sjuttiofem procent av grundlön, men ändå billig. Utan Ingvar Kamprad och hans Ikea skulle jag aldrig haft råd med denna praktmöbel.
Kamprad upptäckte låglönelandet Kina långt före Volvo. "När det går att tillverka den här stolen, där varenda träbit skickligt tagits till vara, skeppa den från Kina till Sverige och sälja den för 149 kronor, med vinst, då har vi inte en chans", konstaterade rektorn på Trätekniska i Skellefteå, som jag en gång intervjuade.
Ikonen Kamprad är död. Likt en gammal elefant drog han sig tillbaka till sitt Älmhult för att dö. Mångmiljardären som älskade att gestalta den snåle smålänningen och gärna lät sig fotograferas i lovvikamössa vid öppningen av varuhuset i Haparanda.
Lätt landssorg råder. Han var någon storhopen har en sorts relation till. En relation som går via soffor, bokhyllor, köksinredning och, inte minst, värmeljus och servetter. Ett äventyr i det lilla är att åka till Ikea och luncha på köttbullar. Det gjorde också Ingvar Kamprad, helst före tolv sägs det, för då är kaffet gratis.
"Jag fick en chock" är en tidningsrubrik. Snälla nån, han var nittioett. Samma tidning har rubriken "Han visste att han skulle dö". Ja, det var ju tydligen mer än den chockade visste. Kamprad var så pass framsynt att han döstädade redan 1978. Äger man så många miljarder och så många varuhus i så många länder är det bra att vara ute i tid.
Min bokhylla har överlevt många flyttar. Och den lever fortfarande, utan skavanker. Står där som ett monument över Ingvar Kamprad och hans Ikea. Dryga femtio år gammal klassas den som semiantik. Om ytterligare femtio år kommer barnbarnen att släpa den till Antikrundan och en salig värderare säger att det är den finaste Ikeabokhylla som någonsin visats i programmet. "Funktionell, stilren, kanonskick. Jag fick rysningar, ståpäls de luxe, när den rullades fram". Och när hen efter många om och men klämmer fram värdet kommer barnbarnen att stirra på varandra och viska fram ett Wow! Är det sant? Tack farmor!
Änglakören hyllar den bortgångne. Sedan kommer ifrågasättarna, dokumentärerna, bokskrivarna och till sist Filmen. Kamprads liv är ett färdigt manus. Någon är säkert redan igång.
"Sverige behöver fler miljardärer som Ingvar Kamprad" är en av många rubriker i hyllningskören. Fler Ingvar Kamprad, ja. Miljardärer har vi nog av.