Hur mycket kan man längta efter sommar och sol när en lång och mörk vinter tryckt ner en i skoskaften?
Mycket, väldigt mycket.
Så kom sommaren, men juni blev väl inte riktigt som vi hoppats. Och när midsommarhelgen nalkades blev det rent förbannat dåligt. Vi satt där påbylsade under altantaken i skydd för regn och blåst. Särskilt mycket sommar lovade inte termometern.
Men några dagar senare började det hända saker. Värmen kom och det var till och med behagligt på kvällarna.
Jag minns att jag förmanade hustrun som var trött och ville gå och lägga sig.
"Tänk på att sådana här kvällar kan räknas på ena handens fingrar" sa jag där ute på altanen.
Hon är inte lika brydd om sådana saker som jag, men jag vill minnas att hon stannade uppe en timme eller två.
Så där satt vi i den ljusa sommarnatten och liksom tog till vara stunden.
Vi har facit nu. Jag hade fel, dunderfel. De heta dagarna och varma kvällarna har avlöst varandra och även om jag räknar så väl mina som hustruns och barnens fingrar samt svärmors så räcker de nog inte till.
Vilken sommar, vilken fantastisk sommar.
Det känns fel att gnälla över sommarvärmen, men visst började jag sucka och knorra lite efter ett par veckor när jag satt och flämtade i skuggan. Ständigt svettig och värst om nätterna. Olidligt och sömnlöst. För att uthärda flyttade vi ut på balkongen under bar himmel.
Den 25 juli for jag till fjälls. Visst hade jag kollat väderprognosen och förstått att det skulle vara lite för bra väder för ultimat fiske, men helikopterförarens roade uppsyn skvallrade om att "pojkar, hoppas ni vet vad som väntar".
"Ni har väl med badkläder" sa han innan helkoptern lyfte mot Bartek.
Nej, vi visste inte riktigt vad som väntade. Det var verkligen hett och dessutom gott om insekter. Vattnet var så varmt att jag inte vågade dricka det och fisket var om inte dött, så väldigt avslaget till och med på nätterna.
Fast det är ändå viss känsla att stå i kortkalsonger och fiska i fjällmiljö.
Hemma igen och värmen har fortsatt att lamslå orken och tankekraften. För mina fransyskor har tillvaron förvandlats till pest. Bara återkommande bad i Piteälven har svalkat. De orkar inga längre promenader och planerade vandringar har ställts in i väntan på bättre väder.
Där kom det! Bättre väder. Jag har förbjudit mig själv att klaga på värmen, men till sist är det ofrånkomligt. Ge mig svalka, ge mig höstluft.
Så kommer det att bli, men jag noterar att internationella väderprognoser för oss i norr pekar mot en ovanligt varm september och oktober. Det har vi inte sett än, men med tanke på att prognoserna för juli och så här långt augusti stämt så är det väl inte otroligt.
Som det varit den här veckan måste jag skänka en tanke till alla knallar på Nolia och för den delen mässbesökarna. Det har varit närmast olidligt på området och jag har hört om folk som nära nog kollapsat av vätskebrist och värmeslag.
Jag tycker att ni kan skänka en extra tanke till stackaren som irrat omkring som Pelle Tott.
Men snart är det vinter igen och som vi kommer att längta efter sommar och sol.
Fast jag har aldrig förstått folk som rynkar på näsan åt ordet "lagom".
torbjorn.carlsson@pitea-tidningen.se