Mina vänner och jag träffades en lördag på stan för att fika och slänga käft. Du vet, en sådan där härlig eftermiddag som känns lite Sex and the City, när samtalen bara flödar och vissa ord behöver viskas, på grund av sekretess. Hur som helst, min alltid lika pålästa vän E informerade oss om att kroppen åldras som mest när den har blivit 44 år gammal. Det går tydligen att vetenskapligt bevisa att det just då sker stora förändringar i de proteiner som håller ihop hud- och muskelvävnader.
Vi förfasades så smått åt dessa rön, eftersom vi alla fyller 45 just i år och således befinner oss mitt i förfallet. Några dagar senare fick jag dock en redig käftsmäll av verkligheten. Ett Facebook-minne knackade på och visade en yngre version av mig själv. En selfie från 2018 fick mig att inse att de där vävnadsproteinerna verkligen har havererat totalt.
Nåja, att ha en kropp innebär att leva i konstant förändring och någonstans får man väl vackert tacka för att man faktiskt har alla kroppsdelar i behåll och att det mesta ändå fungerar helt okej. Dessutom finns det anledningar till att undertecknad, så här i slutet av december, slokar en smula. Adventstiden har varit prövande.
När det första ljuset tändes drabbades katten av diffusa urinvägsbekymmer. Tack och lov finns det välsignade människor som kan diagnostisera och bota sådana åkommor, men billigt är det inte. Kärleken har dock inget pris och vi kan ånyo glädjas åt en pigg misse med regelbunden vattenkastning.
Det andra adventsljuset kom med en överraskning i form av en trasig fryskompressor. Den hade helt enkelt gjort sitt, trots att den inte var i närheten av 44 år. Vitvaror åldras uppenbarligen så mycket snabbare än människor. Fördelen med att bo i Piteå när frysar kollapsar är att man på 20 minuter kan åka från hemmet till butiken, språka lite med den skicklige försäljaren, skaka tass på nyköpet och åka hem igen, rätt tacksam över den fantastiska service som bjuds.
I det tredje ljusets sken gick bastuaggregatet och dog. Ingen skugga ska dock falla över denna trotjänare som hade långt mer än 44 år på nacken. När man lever med en Malmfältare får man lära sig att det är helt otänkbart att uthärda utan det livselixir som bastubadandet erbjuder och det förefaller dessutom omöjligt att fira jul utan en redig julbastu. Vi har alltså nu ett nytt, fungerande aggregat.
Ja, man blir lite sliten och hängig i ansiktet av det här som kallas livet. Men nu är julen här och kanske, kanske kan man hjälpa de där vävnadsproteinerna på traven med laxröra och choklad. Det ekonomiska löser sig förhoppningsvis under uppesittarkvällen.
God jul!