Den lilla flickan som går där i flyktingströmmen, hand i hand med en vuxen på väg över gränsen till Sverige. Hon som tittar rakt in i tv-kameran och brister ut i trött, uppgiven gråt. I mitt näthinnealbum har hon fått sällskap av ännu en flicka. En flicka som sitter alldeles ensam i en ruinhög i Aleppo. Flickan tittar allvarligt på fotografen. Påminner om mitt femåriga barnbarn. Med den skillnaden att hon som sitter där, tycks sakna både armar och ben. Pappan som gråtande bär på sitt trasiga barn. En annan bild.
Sverige har generöst tagit emot människor som flytt från krig, slakt och tortyr. De som kommit fram. De som inte drunknat, inte dött av våld och umbäranden på vägen till Paradiset. Naivt, tycker före detta dansk statsminister och Natoboss, Anders Fogh Rasmussen i tv-samtal med Fredrik Reinfeldt. Då var Danmarks modell bättre. Noga utvalt, som reklamen säger. Sortera ut de som kan arbeta och försörja sig från bidragstagarna, konfiskera smycken och pengar, så att de kan bidra till försörjningen. Hur då? Går danska staten till pantbanken med lull-lullet?
Nu är Sverige inte naivt längre. Sverker Sörlin, historiker och professor i miljöhistoria, har på DN Debatt skrivit om hur en främlingsfientlig minoritet tog över taktpinnen. Det var Sverige som led av flyktingkris, inte de som flydde helvetet. Många blev rädda, räddast blev de politiska makthavarna som snabbt stängde porten och drog in landbryggan. Troligen inte så mycket av rädsla för flyktingarna som av rädsla att förlora sitt folk till politiker som lovade hårda tag. Ett på många sätt tänkvärt och lärorikt debattinlägg.
Rädslan att förlora väljare är inte obefogad visar opinionsundersökningar, men opinionsundersökningar speglar inte nödvändigtvis den sanna folkviljan. Kyrkan har pejlat i folkdjupet och noterat ett gryende motstånd mot den hårda flyktinglagen mot dem som vill hit och de som redan är här. Ett spirande ogillande mot att döma redan utsatta till utanförskap. Till sorg och ängslan över att inte få återse sin familj, att inte få asyl, att förlora det uppehållstillstånd som getts. Att förlora sitt liv.
Juluppropet var denna gång en namninsamling för en human flyktingpolitik. Ebba Busch Thor har skrivit på. Hon vill ta hjälp av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik. Herrans vägar äro outgrundliga, men nog får man för sig att kristdemokraternas ledare tappat bort kompassen.
Ekot berättar att borgmästarna i fattiga Lesbos i Grekland och Lampedusa i Italien fått Olof Palmes pris för allt de och medborgarna gjort för flyktingarna som kommit till öarna.
Vi har flyktingar/invandrare också i Piteå. Jag ser dem på stan och i kassakön på Coop. Konsumbutiken i kvarteret är nedlagd, men pizzerian lever och är upprustad. En får tacka invandrarna för det.