Snödrivorna krymper som glass i solen, men luften är ännu arktisk kall. Vi kallar det vårvinter. Ikväll ska vi tända eldar för att hålla ondskan på avstånd. I morgon är det första maj och arbetarrörelsen ska marschera, knyta näven och sjunga om vikten av att stå enade och kämpa mot orättvisorna. Från talarstolarna kan vi vänta oss visioner om ett bättre samhälle och högstämda ord om solidaritet och fred.
Men låt oss tala om mål och mening, om att ha och inte ha, om en ekonomisk modell eller en annan.
Förr fanns det utrymme för det. Nu vill få prata om en annan väg. Om en rättvisare fördelningspolitik.
Så låt oss tala om vi och dom. Om de mest utsatta vid ingången till våra köptempel, om tusentals som drunknar i Medelhavet, om en värld som brinner.
Låt oss tala om oss. Vi som står inför sommaren. Trygga, förväntansfulla, i någon mening rika, om än så ofattbart fattiga på inlevelse och förståelse.
Ja, det hemska är hemskt. Vi förfasar oss, vi skänker en slant och kanske tackar vi vår lycka.
Hade det kunnat vara jag? Kanske och vem vet något om sakernas tillstånd om 20 år.
Det vi har vant oss att kalla välfärdssamhället är i gungning och det är inte längre självklart att någon fångar upp dig när du faller.
Jag hoppas ni talar om hur osäkert allting blivit och om hur illa det kan gå.
Det är dags att höja tonläget och tala om ett annat Sverige. Ett Sverige där klyftorna slutar växa och viljan att laga de svagaste länkarna i kedjan är större än viljan att ge de som har ännu mer.
För vad händer om allt fullbordas. Nedmonteringen av välfärden, utanförskapet, fattigdomen.
Vad händer när de bruna, de svarta själarna, de sorgliga skepnaderna och de som får sin livsluft av hatet tar allt större plats. Kanske får en del av makten.
Och illviljan växer. Vi kan hävda att de är dumma i huvudet eller att folk är rädda och känner sig frånsprungna. De ser sprickorna växa och hur tryggheten börjar rämna. Och de riktar ångesten och misstron neråt, mot de andra.
Så tala gärna om SD och rasismen, men tala ännu högre om klassamhället. Det går inte blunda för längre. På några år har Sverige förändrats och försämrats. Det är vi mot dom, om än inte som SD tror.
Egoismens låga lyser stark och det gemensamma som var till för allas vårt bästa blir allt suddigare.
Tala gärna om det, men om orden bara är läpparnas bekännelse en kylig majdag så har jag hört nog.
Jag vill ha en färdriktning, en väg och någon som vågar tala om ideologi och har mod att ta ställning. Tala gärna om orättvisorna som tillåts breda ut sig och om den fullkomligt orättfärdiga ekonomiska fördelningen.
Tala om det, men framför allt vill jag se handling.
Det är trots allt överfullt i mitten och om KD stiger åt höger så borde en socialdemokrati som tror på sina ideal och den egna kraft kunna ta ett steg åt vänster. Det behövs inga revolutioner för det. Det räcker med att komma ihåg det vi en gång visste. Och trodde på.
Så tala om det. Det är "Upp till kamp" som gäller.
Eller också lägger ni bara ner.