Domsöndagen har passerat. Den söndagens predikan var inte kul att lyssna på. Var du inte redan mörkrädd, blev du det då. En som hade det hett om öronen denna Domsöndag var Jan Björklund, Liberalernas partiledare. Inte så att Vår Herre hotade med Helvetet om han inte omvände sig. Nej, det hotet kommer från jordiska makthavare. Näringslivshögern, högerpartiet och den egna partihögern.
Helvetet är kanske att ta i, men Björklund ska känna att han sitter löst om han inte avsvär sig alla beröringsplaner med Socialdemokraterna och återvänder till Fadershuset. Till Alliansen. Att den är omringad av SD, är väl ingen match för en major som herr Björklund. Men Björklund står på sig. Han har lovat barnen och här handlar det om att vinna eller försvinna och Björklund är en överlevare. Och i det här slaget har han många kvinnor med sig.
Centerledaren Annie Lööf, Sveriges svar på Margret Thatcher, verkar ha en betydligt enklare vandring. Hon gnistrar och glimmar och pratar. Om hat- och hotmail, håller hon tyst. Att dom finns där, betvivlas inte. En järnlady, övertygad om att det hon gör är rätt. Som borstar av sig dammet från kritiker och fiender och sover gott om natten. Tror jag. Annars borde hon se sliten ut vid det här laget.
Hon hålls uppe av sin ideologiska antipati mot SD, det ska hon ha kred för, och så är det ju inte hennes fel att Stefan Löfven vägrar hjälpa sin stjälpare, Ulf Kristersson. För om dom där två bara blev polare kunde hon rädda ansiktet och hoppa ner i badtunnan igen. Men dom vill inte vara blocköverskridare. Dom vill bara blockera och regera, säger Annie och dinglar med nyckeln till statsministerposten framför näsan på herrarna Löfven och Kristersson. Det kostar att vara med. Annie Lööf överlämnade prislappen till Löfven igår. Via Dagens Nyheter. Direktkontakt bör undvikas på grund av allergiska reaktioner. Kraftigt sänkta skatter, för dem som tjänar mest och uppluckrad arbetsrätt. Bland mycket annat. Låter dyrt.
Domsöndagen har passerat. På söndag är det första Advent och det var egentligen det, den här texten skulle handla om. Advent betyder inte “väntan” som jag trodde förr. Till igår ungefär. Advent betyder “ankomst”. Adventus Domini, Herrens ankomst. Det här vet ni förstås redan, skriver ner det för min egen skull. Annars glömmer jag. Det är för att stötta minnet som vi hela tiden skriver ner saker. Köpa ägg. Mata katten. Tömma diskmaskinen.
I motsats till domsöndagens skräckframkallande skärseld, mörker och dunder är advent ljusets och glädjens tid. Som en god efterrätt efter en hårdsmält middag.
Lever vi i en särskilt mörk tid? Inte vet jag vad det är tecken på, men aldrig haver skådats så många tjuvstarter på adventsfirandet som i år. Redan på oktobers upplopp dök de upp. Slingor, stjärnor, ljusstakar, lysande renar. Advent i oktober, varför vänta när det ändå inte betyder det, Fettisdag på julafton, lika bra att slå ihop de där fetdagarna, och Påskafton på Nyårsafton då ända så många är fulla som ägg. Lev livet fortare så vi får det överstökat och kan stressa av.
Ankomst var det. Vi får väl se vad som ankommer först. Jesus, tomten eller en ny regering.