Äntligen! Som jag har längtat och många med mig. Okej för att dagens öppningsmatch mellan värdnationen Frankrike och Rumänien inte känns som någon höjdare på förhand, men alla blågula fans räknar redan dagar och timmar till matchen mot Irland på måndag.
På förhand en måstematch där seger eller förlust sannolikt är avgörande för avancemang från gruppen. Allt kan hända, men nog har jag mer tro än tvivel.
Samtidigt respekterar jag Irlands kämpande kollektiv och jag glömmer aldrig deras hängivna fans som gåshudssjöng "Fields of Athenry" när de låg under med 4-0 mot Spanien i EM 2012. Den storheten är svår att matcha trots att svenska fans är nog så hängivna.
Irländarna är ett folk som historiskt plågats av England långt in på 1900-talet. Förtryck, missväxt och hungersnöd fick mer än fyra miljoner irländare att emigrera till Amerika och när finanskrisen slog till 2008 lämnade ytterligare 250 000 landet.
Tillåt mig citera en vers från John Lennons gripande "The luck of the irish".
"If you could keep voices like flowers / There'd be shamrock all over the world / If you could drink dreams like Irish streams / Then the world would be high as the mountain of morn".
För den som undrar är shamrock en växt, treklövern. Med detta sagt hoppas jag att Zlatan inte har något förbarmande med irländarna. För övrigt utvandrade omkring 1,5 miljoner svenskar under samma tid.
I sommar är det även OS i Brasilien, men i min bok är det ingenting jämfört med EM i fotboll. Det enda idrottsevenemang som överträffar är VM i fotboll. Allra bäst smakar EM om Sverige spelar så bra att laget tar sig vidare från gruppspelet och rent av skräller när slutspelet börjar. Hold your horses, Tobbe C, det är små marginaler och det kan bli platt fall. En seger mot Irland är, om inte nyckeln till frihet, en upplåsning av nerver och förväntan.
Glöm det låsta och stundtals usla kvalet, glöm särskilt vänskapsmatchen mot Wales, men glöm inte playoffmatcherna mot Danmark. Där fungerade kollektivet, där fanns viljan och alla för en och där fanns Zlatan som förutom att göra det extraordinära också tog jobbet.
Det är nyckeln och det kan bära långt, men när folk börjar prata om guld så blir det lite för mycket. Ja, men Grekland, av alla, vann ju EM 2004. Det är sant, men det är fortfarande närmast ofattbart att tränaren Otto Rehhagel med järnhård defensiv diciplin, beslutsamhet på fasta och en god portion tur faktiskt gjorde det.
I gruppen vann de mot Portugal, spelade oavgjort mot ett målsnålt och dåligt Spanien och förlorade mot Ryssland. Fler gjorda mål än Spanien tog Grekland vidare. Av bara farten avverkade de Frankrike, Tjeckien och så Portugal i finalen.
Bollen är rund, allt kan hända.