I am back and, boy, am pissed. Nja, det där är nog snarare något som Jesus hade sagt om han återuppstått och sett allt jävelskap som pågår runt om i världen.
Själv är jag inte alls förbannad. Snarare glad, snudd på uppsluppen. Du vet, ungefär som snubben som spelar ståbas i Nalta.
Där tog jag kanske i, men efter några veckors sjukdom har jag kravlat mig upp ur sängen och tillvaron börjar så smått normaliseras.
"Tillbaka från dödsriket" kommenterar hustrun muntert och eftersom jag är man med allt vad det innebär så måste jag muttrande instämma.
Men jag är glad. Det är en närmast euforisk upplevelse att tillfriskna.
Jag såg ett program om smärtforskning. Om hur olika vi människor hanterar smärta.
Forskarna gjorde en test med en snubbe som på fritiden hängde bowlingklot i ringar fästa genom bröstvårtorna. Mm, jag vet, varför är en berättigad fråga.
Hur som helst, hans smärttröskel var gigantiskt mycket högre än vanliga människors som utsattes för samma smärttester. Ja, inte bowlingklot.
Själv är jag definitivt inte som bowlingmannen, men heller ingen pussy. Nå ja!
Jag har haft risig mage i perioder under många år, men i slutet av februari blev jag golvad. Febrig och med tilltagande smärta i magen stod jag ut i fyra dygn innan jag kontaktade vården. Ett par timmar senare var jag inlagd i Sunderbyn. Det togs prover och klämdes på magen och en trevlig läkare ville veta hur ont jag hade på en skala 1-10. Där 10 är outhärdligt.
"Snudd på tio", väste jag febrig och kallsvettig.
"Du ska få lite smärtstillande. Morfin", sa läkaren och instruerade en sköterska.
Två timmar senare efter tre sprutor i magen låg jag smärtfri och omtöcknad på en avdelning och fnissade åt Knut i Antikrundan. Det var ovanligt roligt och jag vill inte alls göra någon drogpropaganda, men nog är det tur att det finns smärtstillande.
Där låg jag och kände mig som i Life of Brian, du vet, "always look at the bright side of life".
Ett dygn senare opererades min inflammerade buk och blindtarmen försvann. Inga märkvärdigheter, men att vakna upp av en röst från en obestämd plats i rummet är en sällsam upplevelse. Jag hör rösten, men kan inte uppfatta orden. Dessutom får jag för mig att jag befinner mig på en rymdcentral, men för att undvika eventuella missförstånd väljer jag att inte berätta för personalen.
Fullpumpad med antibiotika och andra medikamenter skickas jag hem efter några dygn och faller in i den stora sömnen. Som ett spädbarn sover jag 18 timmar per dygn i 2-3 veckor. Jag inbillar mig att det är som att ha narkolepsi. Men de senaste dagarna har det vänt och det är därför jag drabbats av den euforiska glädjen. Att få känna sig frisk är allt för den som varit down and out.
Så vad missar man på en dryg månad? Allt och ingenting.
Jag skakar på huvudet åt den korkade Annie Lööf (C) som yrar om sänkta ungdomslöner. Ingångslön inom hotell/restaurang ligger väl på 16 000 före skatt, men i centerns värld kan de unga klara sig på 12 000 kronor.
Och Sten Tolgfors (M) ljuger att han avgår för att tvååringen, häpp, mår dåligt att av se pappa på tv.
I kväll blir Skellefteå förhoppningsvis klart för SM-final.