Jag tror att det bottnar sig i kärleken till en annan favoritplats, nämligen Småland.
När jag var liten och bodde i Särö, söder om Göteborg, var vårt sommarställe i Småland den viktigaste platsen på jorden för mig. Jag minns ett samtal jag hade som tioåring med min kompis Fabian. På barns vis frågade han hur mycket jag skulle kunna tänka mig att sälja Småland för. Svaret var enkelt: jag skulle inte sälja det ens för hundra miljonersmiljarder!
Det hänger en teckning i hallen i vårt hus i Småland. Det var mammas förslag att rita på temat ”allt man kan göra i Småland”. Jag kommer ihåg hur jag funderade på hur jag i hela friden skulle få plats med allt på ett och samma papper. Möjligheterna kändes oändliga, hela stället var ständigt som en tom canvas. Så mycket att upptäcka, fixa, greja med och skapa. Så roligt. Alltid.
Teckningen hänger där fortfarande, 31 år senare. Något blek men som en kär påminnelse om dessa miljonersmiljarders möjligheter att skapa spännande grejer.
En annan gång byggde jag en pricktavla av en stor bit frigolit som jag hittat i boden. Gamla färgslattar blev ringar i olika färger. Sist använde jag den blå färgen. Penseln rengjordes genom att måla ett hjärta på väggen till pumphuset. Jag sträckte mina armar i största tänkbara båge för att få till runda, fina sidor. Ett stort, blått hjärta på den vitkalkade väggen. Pappa gick förbi, stannade till och frågade ”Lisa vad gör du?”, ”Jag målar”, svarade jag. ”Fint”, sa pappa och gick vidare.
Ett blått, något slitet hjärta finns kvar på väggen där nere i glasriket. Det där hjärtat berättar vid närmare eftertanke väldigt mycket om mig, Lisa, och mitt liv på Pensionatet i Piteå. Än i dag målar jag ofta med den stora penseln. Kanske inte alltid hjärtan på en vägg (även om det händer) utan i tankemönster och idéer. Jag skapar gärna runda former, varma och omtänksamma varumärken. Strategier jag skapar måste tillåta olikheter och strukturen får anpassa sig efter människorna i den.
Under 2020 har vi på Pensionatet fått mer uppmärksamhet än någonsin. I och med vårt initiativ ”local hero” har vi fått inspirera från norr till söder. Vi har gästat TV4s morgonsoffa, vunnit de finaste priserna i Norrbotten och fått samtala med statsministern Stefan Löfvén om vårt arbete. Vi har sett hur sociala medier funkat när de är som bäst.
Jag tycker om att känna frihet i det jag gör. Jag vill måla på den där vita ytan och tycker att Norrbotten erbjuder mig just det. En plats där jag kan greja, fixa, lära och skapa. En vit duk.
Och ni vänliga människor som bor här är alla som min engagerade pappa. Ni går förbi, stannar till och hejar på. Stolta över mig som målar men också över att ni har en målarduk att erbjuda.
Så kanske är det inte så svårt att förstå de där tankarna som alltid infinner sig i gate fem.
Jag slår min mamma en signal och frågar vad min första krönika ska handla om. ”Kan du inte skriva en text om allt roligt man kan göra i Norrbotten?”, svarar hon.