Vi sitter i någons soffa, jag minns inte vems. Jag är tjugo-någonting, det är första vårkvällen och vi ska ut på något ställe senare. Det är bara killar, och jag då, och vi dricker vin i vardagsrummet. Klipp efter klipp med de snyggaste målen i Champions League rullar på tv:n. Jag sitter i soffans hörn med en Harry Potter-bok och bara finner mig.
.
Inga suckar, knappt en sur min. Det är bara jag och min bok medan de andra har förfest. Sippar lite vin medan de vrålar då och då, och vill bräcka varandra i vem som har det bästa klippet i rockärmen. Kanske försöker jag någon gång under kvällen smyga in en annan video i spellistan, eller fråga om vi kanske ska spela TP, bara något annat än puckar och bollar i slow motion, men inget går hem.
.
----------------------
Då kommer de nästan på beställning, mina manliga kollegors höjda ögonbryn. De skakar på huvudet och ställer retoriska frågor.
----------------------
.
Efter ett tag går vi ut, den där första vårkvällen, och nästa helg var det kanske precis samma sak, och helgen efter det, månaden, kvartalet, året. Så många soffhörn med fotbollsfilmer och bilder på gamla hockeyspelare.
.
Vi hoppar fram till när jag 27 och sitter på jobbet och analyserar varenda vrå av Skam. Briljansen i det långa förarbetet, i manuset, second screen-lösningen och hur ofattbart det är, att en av skådespelarna är i Stockholm. Då kommer de nästan på beställning, mina manliga kollegors höjda ögonbryn. De skakar på huvudet och ställer retoriska frågor, om serien verkligen är så briljant. Jovisst, de har sett den och absolut, den är väl helt okej men de kan inte relatera till den.
.
Någon vecka senare annonserar Beyoncé att hon väntar tvillingar på ett sätt som bara hon kan, och vi sitter ett gäng på en restaurang. Jag är imponerad, vill vara lyrisk i kör och analysera allt med tillkännagivandet. Men så igen. Höjda ögonbryn, ifrågasättande och någon hand som viftar bort det. De kan inte relatera, de frågar hur spektakulärt det egentligen är och om vi kan byta ämne, snälla.
.
----------------------
Jag börjar tänka att mitt intresse inte är lika viktigt eller värdefullt. Det är fjantigt, typ som att bry sig om smink. Det är mindre.
----------------------
.
När männen runt omkring mig skakar på huvudet, dras jag tillbaka till soffhörnet. Hur lätt jag kunde följsamt delta en hel kväll och konsumera någon annans intresse, utan en huvudskakning. Sport är inte min hjärtefråga, men jag tål det, jag kan sitta med. Eller sitta med – jag kan för fan Forsbergs straff 1994 utantill, vartenda drag med klubban. Men så fort vi pratar om någonting de inte kan relatera till, någonting de inte brinner för, då skakas det på huvudet, kritiseras och jag fogar mig. Rättar mig efter dem och pratar om någonting annat. Eller ännu värre, jag börjar tänka att mitt intresse inte är lika viktigt eller värdefullt. Det är fjantigt, typ som att bry sig om smink. Det är mindre.
.
Jag kan inte låta bli att tänka på den gamla diskussionen om beliebers. Unga tjejer som dyrkar Justin Bieber i grupp, som gråter utanför konserthallar och försvarar sin idol till varje pris. De är besatta. Bredvid står de äldre och tycker att det hela är så makabert att de saknar ord. De förstår verkligen inte vad som är grejen, kan inte relatera. Men det är samtidigt lite gulligt, småtjejer som brinner så mycket för den söta killen. Fjantigt, men ändå gulligt.
.
Samtidigt sitter fullvuxna män hemma i sina bostadsrätter, till bredden fyllda med Bob Dylan-plattor. Män som analyserar varenda textrad, försvarar honom när han vinner ett Nobelpris och älskar honom lika passionerat som en ung tjej älskar Bieber. Alla kritiserar beliebers, men ingen kritiserar bobers.
.
Jag vet inte om beliebers bryr sig, de är förmodligen coolare än så, men jag sitter där i jobbsoffan och på restaurangen och är lite skamsen över att jag är helt galen i Beyoncés Instagramkonto. Medan jag inte känner en enda man som skäms för att han har fyra sportappar på telefonen, lusläser Sportbladet under Silly Season och som gråter när bollen går i mål i slow motion. Eller som har gått på alla Dylans konserter och en gång nästan köpt en av hans gamla gitarrer för hundra miljarder.
.
----------------------
Ni kanske inte är kvinnohatare men ni är mansdyrkare. Inte? Okej, nämn en kvinnlig författare som ni tycker är briljant.
----------------------
.
Jag känner inte en enda man som ursäktar sin passion eller sitt intresse, när det får ta upp hundra procent av en kväll, trots att andra i sällskapet tycker att det är aptråkigt. Och jag känner att jag börjar bli lite förbannad, där i soffgruppen och senare på restaurangen. Ni tycker endast att Skam och Beyoncé är fjantiga intressen för att de är skapande kvinnor. Ni tycker att det här är fjantigt för att kvinnor är deras största konsumtionsgrupp.
.
Det blir så klart hus i helvete när jag så kaxigt sätter näsan i vädret, och vad fan säger du vad fan tar du oss för, sägeru att vi är kvinnohatare eller. Men jag orkar inte, det här är ju bullshit. Ni kanske inte är kvinnohatare men ni är mansdyrkare. Inte? Okej, nämn en kvinnlig författare som ni tycker är briljant. En kvinnlig regissör ni verkligen beundrar. En kvinnlig artist ni lyssnar på dagligen och kan alla låtar till. En kvinna som ni tycker är ett geni.
Och det blir så talande tyst.