Det hölls välkomstparty på hotellet. Reseledaren berättade om allt fantastiskt som fanns att göra på resmålet och avslutade med det vanliga "några frågor?" En man i församlingen räckte upp handen och sa, jo jag har en fråga, när får vi åka hem?
Den mannen känner jag för. Jag har älskat att planera resor, boka och längta till resmålet och väl framme längta hem. Ska jag vara här i två veckor? I tre veckor? En månad? Herreminje! Det här berättade jag aldrig för min färd- och livskamrat. Onödigt att förstöra glädjen för honom. Visste att det skulle gå över, bara jag fick sova en natt och bekanta mig med omgivningen. Dag två var ångesten borta.
Så här var det alltid, utom en gång. Den gången vi kom till Gambia. Planet landade på en matta av järn, en gigantisk tvättbräda, en krigsrest. Under ett jättestort bomullsträd köade vi till passkontrollen. Vissa fick klä av sig för att bevisa att de var ordentligt vaccinerade och jag kände mig som hemma. Rotad.
Varför. Kanske för att jag kom från ett Afrika till ett annat. Norrbotten är på många sätt Sveriges "Afrika". Eller Indien för den delen, som Axel Oxenstierna på 1600-talet blev varse. Rikt på naturtillgångar har landsändan exploaterats, hållit handelsbalansen och bruttonationalprodukten under armarna, men vinsterna från skogen, malmen och vattenkraften har investerats någon annanstans.
Norrbotten med sina värdefulla naturtillgångar borde ha varit ett rikt län med en välmående befolkning. Istället har det varit hög barnadödlighet och för tidig vuxendöd på grund av undernäring, trångboddhet, dåliga bostäder, hårt fysiskt arbete och en motvillig natur.
Sist av alla välsignades Norrbotten med folktandvården. På 50-talet var helprotes fortfarande en vanlig konfirmationspresent. Hur kul som helst. Den höga barnadödligheten har vi lämnat bakom oss. Men det dröjde ända in på 1980-talet innan den hamnade på riksnivå. Varför? Inte minst för att läkarna skyllde på inavel. Inte alla, det kom läkare som misstänkte att det förmodligen var något annat, en bristfällig mödravård och för sena akutinsatser när det nya livet inte riktigt ville sig. Med den kloka insikten blev allt så mycket bättre.
Kommen till inavel känner jag mig manad att skicka en hälsning till engelska hovet. Meghan Markle, med afroamerikansk bakgrund och tillsammans med prins Harry huvudperson i Pingsthelgens kostymdrama, får inte bli prinsessa, ty hon är icke av kungligt blod, deklarerar drottning Elisabeth. Ja ja. Meghan är måhända inte av kungligt blod, men blodsbanden finns där. Vi är alla inavlade. Alla är vi litet släkt med förmänniskan och afrikanen Lucy. Hennes välbehållna benrester hittades 1974 i Etiopien. Knäröntgen visade på den aktningsvärda åldern av 3,18 miljoner år. Skulle aldrig ha fått asyl.
Blodsbanden, där har vi ännu en orsak till att jag kände mig hemma i Afrika. Det är alltså dit, inte till Piteå, man kommer när man kommer hem. Men det är till Piteå jag längtar var än jag befinner mig.