Det är inte ofta man känner den typen av glädje, sådär genuin lycka, framför en skärm. Den som känns sådär djupt ner i magen, och då baserad på någon annans glädje. Det är ju en del av det fina med att få vara människa – att kunna glädjas tillsammans med andra. Det gör jag ofta när jag kikar på det här programmet. Jag gläds åt tanken på engagemanget, drivkraften och viljan som finns hos dessa personer. De blir också utmärka förebilder för så många andra runt om i världen, inte bara de som befinner sig på spektrat.
Och glad var jag, ända tills jag öppnade Facebookflödet och möttes av reaktionerna på Piteå-Tidningens inlägg. Där har en orolig mamma skickat in en i mina ögon tydlig vädjan om hjälp, att en situation är ohållbar. Hon har flera barn med NPF-diagnoser (googla det).
I kommentarsfältet möts jag av aggression som mest troligt kommer från okunskap. Jag vägrar tro att den typen av ohumanitära åsikter har sin grund i aggression. Så illa får världen faktiskt inte vara. Oavsett måste vi prata om det här.
Nu är jag ute på djupt vatten. Tunn is. Ja, ni fattar.
Jag tror att det ligger fakta i argumentet om att diagnoser ökar för att kunskapen ökar. Det är inte en trend, hur mycket ADHD Bianca Ingrosso än må ha. Det finns parallella problemområden här, dels att "duktiga" flickor underdiagnostiserats historiskt, men också att "stökiga" killar överdiagnostiserats. Med dessa två tankar i huvudet blir det inte så svårt att förstå att diagnoserna alltid funnits, det handlar inte om något nytt påfund.
Att detta sedan blivit en klassfråga är en annan femma. Det är inte rimligt att den privata vården tjänar multum på vuxna och barn som är i behov av stöd för att fungera i samhället. Ett samhälle som inte hade fungerat utan dem. Vad hade vi gjort utan alla duktiga flickor? Vi vet att barn med NPF-diagnoser behandlas olika beroende på bostadsort, ekonomisk möjlighet och hudfärg. Ändå händer ingenting. Jag vet att utan vänner som Sofie, Lisa eller Elin hade inte Piteå sett likadant ut.
Det är inte lätt att få stöd när man bor långt från välfärdens aktörer. Gränserna blir extra tydliga i en Netflixserie med vita, privilegierade amerikaner med diagnoser. Här krävs det kötid, kontakter och gärna sponsorer.