En vän går snart i pension. Tack vare en pensionslösning med företaget får han gå något år före den gyllene pensionsåldern 65 år. Jag är glad för hans skull.
Själv har jag rätt många år kvar till pension och borde egentligen inte oroa mig, men det gör jag. Inte minst efter att ha öppnat det orangea kuvertet. Det går inte att leva drägligt på den summan. Inte ens om jag arbetar tills jag är 67 år kan jag se fram mot en rik ålderdom.
Fredrik Reinfeldt antyder att vi kanske måste jobba tills vi fyller 75 år. Eller vi och vi. Vår statsminister lider ingen nöd och behöver knappast anstränga sig när åldern börjar ta ut sin rätt. Det är det arbetande folket som avses eller "Det sovande folket" som Reinfeldt kallar oss i sin bok från 90-talet. Det är för övrigt en dyster läsning för alla som tror på välfärd och i vart fall en gnutta solidaritet.
Reinfeldt låter bland annat meddela att "Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd".
Den tunna tämligen splittrade skriften skulle kunna avfärdas som en ungdomssynd, men faktum är att Fredrik Reinfeldt var 28 år när boken gavs ut. Han hade dessutom redan suttit i riksdagen ett par år.
Nu skickar vår högerledare ett budskap att vi ska vakna. Att vi inte får vara sjuka vet vi redan, men nu ska vi inte heller få vara pensionärer.
Pension vid 75 år kan ses som ett utspel, ett sätt att starta debatt, men synen på arbete utgår från ett von oben-perspektiv där argumenten inte bottnar i det stora flertalets verklighet.
Så länge inte senildemensen blir alltför påtaglig kan jag nog fortsätta skriva en bit upp i åren, men för människor i den tunga industrin och i vården är det en bedrift att klara sig fram till 65 år.
Skola om sig och byta bana mitt i livet, funderar vår högerman. Bra, för den som orkar, mindre bra för den som är utsliten och tröttkörd. För även om vår högerman påpekar att folk ska lockas med morötter för att jobba längre, så är nog risken stor att den som inte orkar kommer att straffas skoningslöst med strypt pension.
Självfallet ska den som vill få jobba längre. Har man ett stimulerande och kreativt yrke är det sällan ett problem. Jobbet är en hobby, en livsstil, ett sätt att vara.
Dessvärre kan jag räkna upp åtskilliga yrken som vare sig är stimulerande eller kreativa, bara ett monotont och själsdödande sätt att få ihop till brödfödan.
Vår högerman borde börja med att rensa i de egna politikerleden. Snacka om en klass som försett sig med förmånliga pensionsvillkor. Snacka om en klass som med fördel skulle kunna göra några år i vården, skolan eller industrin efter sina politikerår.
Hur roligt det än är att jobba så är tanken på att vara löneslav fram till 75 år svindlande obehaglig. De flesta män lever inte ens så länge och om man gör det så är det nog inte särskilt mycket vital tid kvar att spela på.
Ett slavsamhälle från vaggan till graven står för dörren.
För övrigt är vi svenskar bra på att jobba. Vi tillhör den absoluta toppen i världen beträffande genomsnittslig pensionsålder. Glöm aldrig det när hundarna gläfser om tuffare tag.