Läser att det var ovanligt regnigt i juni i fjol. En syndaflod sköljde över oss i form av 151 millimeter nederbörd och om jag minns rätt, vilket jag kanske inte gör, så fortsatte sommaren att vara relativt pissig. Men, som sagt, jag vet inte, minns inte. Det var så längesen. Och det kommer ju nya somrar.
Den nya sommaren är redan halvvägs och vi kan summera årets juni som tämligen regnig, om än det bara ramlade ner 71 millimeter. Jag kan inte påstå att jag minns det eller ens noterat att det regnat mycket. Kanske beror det på att det varit ganska varmt.
Det jag däremot minns från i vintras är att jag avgav något slags löfte om att nästa sommar (det vill säga den här sommaren) så ska jag göra det och det och det. Du vet, fånga dagen. Men fan vad jag är sämst. Det händer ingenting. Dagarna bara går. Det är mest bara jobb.
Känner mig som en hockeyspelare som frustrerat jagar puck ackompanjerad av publiken som manande sjunger "jobba, jobba, joobba".
Okej, lediga veckor väntar i kulisserna och eftersom det riktigt fina vädret brukar ta över scenen när juli börjar bli sen, så är jag full av tillförsikt. Det är jag nästan alltid. Det brukar ordna sig och livet ska trots allt levas glatt. Det ska resas och fiskas och läsas och slappas och dagar ska förhoppningsvis fångas.
Som boende i vinterhelvetets avkrokar borde vi få ha kravlösa sommar och lååånga semestrar. Så att vi hinner samla kraft och bita ihop inför det som komma skall.
Men vem har råd att ta igen sig.
Jag noterar att riksbanken avstår från att sänka styrräntan. Orsaken påstås vara att hushållen lånar kopiöst mycket pengar. Vi är ett skuldsatt folk. Alltså måste vi dra ihop deg till räntor och amorteringar.
Man borde leva sitt liv som att varje dag var den sista. Leva livet som man vill och inte som man lärt sig. Ja, det finns en uppsjö av mer eller mindre peppande ordspråk. Ett annat är "lev ditt eget liv för du ska dö din egen död".
Alla de där uppmaningarna har väl täckning i någon mening, men vi är så onödigt bra på att skapa måsten runt våra korta liv. Vi jobbar definitivt för mycket. Ge oss sextimmarsdag - nu! Att tvingas skjuta fram pensionsåldern känns om möjligt ännu jävligare.
Urholkade pensioner och våra skuldberg tvingar oss. Dessutom binder vi upp oss med krav och konventioner som omöjliggör en frihet värd namnet. Vi sitter fast i ett tänk som talar om att si eller så ska det vara. Vi ska följa normen och gud hjälpe den som klättrar över murarna.
Det är för lite rock´n´roll.
Läser att vi ska utnyttja semestern till att bli smartare. Vi ska motionera. Då bildas fler hjärnceller, inte minst i centrat för minne och inlärning.
Ta en simtur till Finland under semestern och kom tillbaka smartare än någonsin. Eller gå till världens ände. Fast då kanske du inte hinner i tid till jobbet.
Om du dessutom kombinerar konditionsträningen med koordinationsövningar och hjärngympa så är du snart kvalificerad till Mensa.
Då vet du. Det är det här i vart fall jag ska ägna semestern åt. Armarna uppåt sträck. Mot Finland med språng.
Bara det inte regnar.