"Rensa i röran med feng shui" av Karen Kingston är en liten bestseller. En bok i floden av böcker som förespråkar diverse mer eller mindre flummiga läror på avdelning så får du ett bättre och rikare liv. Följ alla goda råd och din själ ska svämma över av lycka och visdom, ja, lite framgång utlovas också. Kanske rent av en häftigare orgasm som bonus.
Det där sista gäller kanske inte just feng shui, men man vet aldrig.
Jag har inte läst boken, men att röja och städa i alla belamrade förråd och garderober är ibland av nöden, men att det betyder att jag samtidigt befriar mig från negativa känslor och bereder plats för ny och positiv energi får väl kategoriseras som flum, om än av den positiva sorten.
Jag lider väl inte direkt av städmani och min förmåga att se dammtussar i sovrummet eller att tvättfatet behöver en skrubbning är en aning avslappnad. Lat, kanske, eller som min svärmor brukar säga när jag fixat och donat med något.
"Du kan ju bara du vill".
Precis, men det gäller att vilja. Att komma över tröskeln och sätta igång, trots att den där boken eller filmen känns betydligt mer lockande.
Borde kanske skriva en uppföljare till Karen Kingstons visdomsbok. Titeln är redan klar; "Lär dig leva i röran". Jag har på känn att det skulle bli en succé. En handbok för fullvuxna som tycker att det finns viktigare saker i livet än att damma och skura.
Jag dammar av, hm, det där gamla ordstävet "Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete".
Fast min bok får, gud förbjude, inte läsas av tonåringar. För den röran är på en helt annan nivå och fullkomligt omöjlig att leva i.
Nu är det absolut inte bara unga människor som är oförmögna att ta hand om sin egen skit. Jag har i sommar varit på platser i fjällvärlden där väldigt få människor rör sig, men du kan ge dig fan på att de som varit där har lämnat skräp efter sig.
Tomma ölburkar, trasiga flaskor och rostiga konservburkar är alls inte ovanligt. Det är en trist syn och väldigt onödigt.
En full ölburk väger cirka ett halvkilo. När den är tömd väger den några gram och när den är hopstampad är den som en tillplattad snusdosa. Inga problem att ta med tomburken för att sedan slänga den där den hör hemma.
En bok om dessa felprogrammerade nedskräpande halvmänniskor skulle få en helt annan titel. Av upphovsrättsliga skäl kan jag inte avslöja vilken.
Men, som sagt, hemma är jag väl ingen hejare. Visst, absolut, jag har tagit mitt ansvar och känner mig modernt jämställd. Men när insikten slår mig som en slägga förstår jag att det är en annan i familjen som ofta tagit huvudansvaret.
Läser om boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten och finner en uppsjö av sajter där kvinnor berättar om sina odugliga män. Utan att slå mig för bröstet kan jag konstatera att det vimlar av usla män där ute.
Män som inte kan tvätta eller sätta in disken rätt i maskinen. Män som inte ens klarar att packa sin egen träningsväska eller matlåda. Det är skräckexempel, men deras kvinnor fixar det.
Nej, det är dags för alla kvinnor att "säga upp sig", men då måste de nog frigöra sig från kontrollbehovet och att ständigt känna sig oersättliga som familjens motor och mästare.