Första gÄngen det hÀnde hade jag nyligen varit sjuk. Den första tanken var att förkylningen tagit ny fart och febern kommit tillbaka. Jag lÄg vaken resten av natten och tÀnkte inte mer pÄ det.
NÄgon mÄnad senare hÀnde det igen. Exakt samma. Men den gÄngen hade jag ingen förkylning i kroppen. Det var sommar och jag hade nÀra till sjön. Natten var ljus och jag hoppade i. Ett nattbad och jag kÀnde mig lite busig.
Efter det hÀnde det allt oftare, inte sÀllan flera gÄnger per natt. De upprepade doppen i sjön blev tröttsamma och sömnbristen alltmer pÄtaglig. NÀr hösten kom och det var dags att lÀmna sommarstugan och flytta hem till stan och börja jobba hade en oro slagit rot. Hur skulle jag orka med sÄ lite sömn? NÀr skulle det hÀr gÄ över?
Vid det hÀr laget hade jag förstÄtt att jag hamnat i klimakteriet. PÄ dagarna var symptomen hanterbara. Jag sprayade mitt svettblanka ansikte med en mist. Det lindrade en smula för stunden. Jag sprayade kollegorna ocksÄ och vi tittade pÄ varandra i samförstÄnd.
Flera av mina kollegor var nÀmligen i samma sits. En av dem hade varit dÀr i tio Är. NÀr hon sade det dök det upp flera bilder i mitt huvud av hur hon pÄ morgonmötena ofta stod och viftade med ett kollegieblock framför ansiktet, som en solfjÀder.
Jag fortsatte att stÄ ut. Jag klarar att fungera ganska bra trots lite sömn. Tidigare sömnbrist som berott pÄ annat, har alltid löst sig sÄ smÄningom dÄ det till slut kommit en dag dÄ jag kunnat sova ut genom en riktigt lÄng sovmorgon. Men den sovmorgonen kom aldrig. Jag minns sÀrskilt en tidig vÄrmorgon dÄ jag tittade ut genom köksfönstret pÄ den översvÀmmade grÀsmattan och gÄngvÀgen och tÀnkte: Jag lÀgger mig i vÄrdiket, dÀr bredvid herr och fru grÀsand.
NÄgonstans dÀr tog jag kontakt med hÀlsocentralen. Jag var pÄlÀst och bestÀmd och hade turen att fÄ prata med en kvinnlig lÀkare som tog mig pÄ allvar. Hon skulle kolla upp om min mammas och mormors bröstcancer kunde sÀtta kÀppar i hjulet för hormonbehandling.
à terkopplingen per telefon kom i kassakön pÄ mataffÀren. Jag hörde ingenting av vad hon sade men jag uppfattade att det fanns ett recept för mig att hÀmta ut pÄ apoteket.
Samma eftermiddag, en onsdag, satte jag mitt första hormonplÄster pÄ magen. Det tog nÄgra veckor av plÄsterbehandling innan det fick effekt. Men det hjÀlpte. Svettningarna hejdade sig och sömnen blev bÀttre, eller mindre dÄlig ska jag sÀga.
I efterhand har jag förstÄtt att min vÀg till hjÀlp har varit ganska lindrig och att vallningarna Àr lÄngt ifrÄn det vÀrsta. Jag förstod ganska snabbt vad det handlade om och krÀvde att fÄ hjÀlp. Det gör inte alla. MÄnga lider fortfarande i det tysta, vissa pÄ grund av skam, andra pÄ grund av okunskap.
Klimakteriet Àr nÄgot som berör alla pÄ nÄgot sÀtt. Det pratas mer om det idag Àn för bara 30 Är sedan dÄ det Ànnu var tabu och nÄgot som alla kvinnor bara skulle genomlida. Jag undrar hur mÄnga förhÄllanden som kraschat pÄ grund av klimakteriet, hur mÄnga sjukskrivningar som bottnar i det och hur mÄnga tusentals liter svett som runnit ner i madrasser under klimakterieplÄgade kvinnor.
PT inleder nu en artikelserie om klimakteriet â en angelĂ€genhet som rör oss alla pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.
Vi pratat med kvinnor som berÀttar om sina besvÀr och kampen för att fÄ hjÀlp. Vi har pratat med lÀkare, politiker, arbetsgivare och lÀngre fram kanske ocksÄ en klimakterieaktivist.