"Som vanligt", skulle nog flera i min omgivning säga om min semestervardag. Harhjärtat tickar vidare i full fart, oavsett om det står jobb eller ledighet i kalendern. De två första semesterdagarna regnade det, så jag gjorde det enda rimliga: satt inne och spelade dataspel i timmar. Dag två var rastlösheten total. Lurade ut min kille på flipperspel och fika. Ett nöje för både oss och 12-åringarna med sommarlov.
Dag tre: moln. Harhjärtat i full beredskap. Dags att vara lite nyttig tänkte jag. Men tvätten var redan vikt, köket skinande, plantorna vattnade. Allt för att kunna bara vara under semestern. Sådär som man ska ha det, enligt alla andra som i mitt tycke är bra på semester. Men… hur gör man det? Jag kan inte fika runt dagarna i ända.
Om en vecka fyller jag 28. Man kan tycka att jag borde lärt mig vila vid det här laget, men nej. Jag är usel på att gå ner i tempo. Det är inte ens humblebrag, bara ett faktum. Folk pratar om att "komma in i semestermode", men jag verkar sakna det programmet. Jag är mer av en av-eller-på-människa. Psykologer – hör gärna av er med tips!
Jag kan helt enkelt inte låta bli. Måste pyssla, planera eller prestera. Ett typexempel: tåget mellan Stockholm och Karlstad. Jag hade unnat mig en ny korsordstidning – något avslappnat och lagom? Absolut inte. Korsorden skulle lösas så snabbt som möjligt. Gick det över en timme så var det ett misslyckande. Bytte till pocketbok. Ny tävling: hur många kapitel innan Kristinehamn? Sen tvärslocknade jag. Vaknade i panik när det var dags att gå av. Vad är det för störigt personlighetsdrag jag har, att inte kunna bara sitta ned och slappna av? Måste hinna med allt.
Så fortsätter det. Jag stressar till fikor, kramkalas och promenader, bara för att därefter somna sittandes. Kroppen säger vila, hjärnan säger schema. Om inget står i kalendern så händer...just exakt inget.
Men kanske är det just det som är lärdomen här. Kanske är vilan också något som måste få plats. Inte planeras in men tillåtas. Det låter ju alldeles för tragiskt att ha daglig vila på schemat. För sann vila är inte en aktivitet, det borde vara ett tillstånd. Ett läge där vi inte behöver vara duktiga, inte prestera, inte ens vinna. Men hur når man det tillståndet?
Tills nästa år ska jag försöka ta semester på riktigt. Måste bara hitta kartan till det där modet som alla verkar lyckas fara till.