Nästa dag fyller hon nio år och hon gråter. Hon vill inte fylla nio. Hon vill inte fylla år alls. Hon vill inte bli gammal. Misstänker att hon tittat på bilder av farmor från barndomens och ungdomens dagar och sett hur illa det kan gå.
Lilla vän, gråt inte. Du har turen att växa upp i en tid då åldrande diagnostiseras som en sjukdom. Den har till och med ett namn; Progeria och forskarna är fullt sysselsatta med att behandla och utrota. Du kommer inte att bli gammal, bara årsrik. För evigt ung. I alla fall väldigt länge.
En annan föddes för tidigt för att få uppleva genombrottet. Dagen då en forskare efter lång ledighet kommer in på sitt labb och blir omkullsprungen av möss som var döende när hen gick på semester. Under hens ledighet har de tagit sig ut och käkat flitigt av föryngringsgeggan i provrören och i princip återuppstått från de döda.
Den sagan var en saga, men inte sällan ligger ren glömska och misstag bakom de stora upptäckterna. Som penicillinet. Till exempel. Bortglömda stafylokockodlingar hade infekterats av mögelsvamp och runt mögelsvampen fanns inga bakterier. De hade dött. Tack Alexander Fleming för att du slarvade med städningen innan du gick på semester sommaren 1928. Det där med mögelsvamp hade du aldrig kommit på själv. Den gudomliga slumpen visade väg.
Att forskarna lyckats föryngra möss är däremot ingen saga. Genom omprogrammering (ingenting man ska prova hemma, fortsätt med antirynkkräm och en och annan morot, helt ofarligt) har forskarna förmått cellerna att sluta med sitt destruktiva beteende och dessutom backa tillbaka till yngre dagar. Återuppleva den tid som gått. Spela upp livet baklänges, så att säga. Vill vi verkligen det? Inte alla avsnitten. Det lär bli snabbspolning fläckvis. För egen del.
Mössen som offrat sig på vetenskapens altare har som tack fått leva om sitt liv och fått sitt nya förlängt med mellan 18 och 24 veckor. För en mus betyder det trettio procents livsförlängande. Omsatt i kvinnors genomsnittliga livslängd - tjugosex år!
Än så länge är det bara mössen som vederfars denna ynnest. Men det kan inte vara långt borta, förmodligen är det redan här. För den här artikeln läste jag för sju år sedan. Och någonting må dom väl ha åstadkommit på den tiden. Mina celler ställer jättegärna upp i mänsklighetens tjänst. Mot vissa garantier.
Den motvillige nioåringen har hunnit bli tio och funnit tröst i att åldrandets väg kantas av presenter och tårtkalas.