Tänkte inte skriva något, men det är svårt att låta bli. Vår lilla fralla Polly har fått en kompis. En liten bebisgnällig bajsunge som ska heta Daisy.
Två bullfnattiga brudar som röjer runt. Snacka om hundliv. Skäggapan stirrar med lätt avsmak och morrar varnande när den lilla får för sig att bita i hans svans eller, gud förbjude, närma sig hans heliga graal - matskålen.
Självfallet är den lilla söt som socker och Polly låter henne härja tämligen fritt. Men även för Polly går gränsen vid matskålen.
Den lilla äter upp sin portion i rekordfart och sedan försöker hon snika till sig av de äldre hundarnas mat. Ja, skäggapan har statuerat, men Polly låter den lilla bjäbba och åla mot matskålen. Det är en omständig process och precis när den lilla tror att det är fritt fram att sno åt sig en matbit så agerar Polly.
Det är sannolikt en viktig del av uppfostran hundar emellan, men jag kan inte låta bli att tycka att min fina Polly verkar njuta lite väl mycket av att näpsa den lilla.
Nå ja, ingen går hungrig. Faktum är att den lilla bajsbebisen ser ut som om hon svalt en handboll efter varje måltid. Det läcker från bakdelen därefter.
Alla vill kladda och gulla med den lilla och det är väl som det ska, men Polly tittar med oroliga ögon på mig. Hej, mannen, har du övergivit mig för en yngre och sötare?
Nej, nej, allt är som förut mon ami. Ingen snorunge tar över. Men problemen på kvällarna är intakta. Bara i undantagsfall är det tal om att dela säng. Våldsamma karlaaktiga snarkningar och lömskt stinkande fisar är påtagliga hinder för fridfulla nätter.
Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) bloggade tämligen rått om sångerskan Whitney Houstons tragiska, men knappast oväntade död. Varpå en känd kvällstidningskolumnist, buhu buhu, förfasade sig och krävde hans avgång.
Att Holmlund inte begriper särskilt mycket om missbruk är uppenbart, men trots bristen på empati i ett taffligt blogginlägg så har han möjligen en poäng.
Inte så att Holmlund vet om Whitney Houston varit en bra eller dålig mamma, men att festa och ta droger med sin tonårsdotter är kanske inte en förälders smartaste val här i livet.
Dotterns framtida utsikter, det sociala arvet (trots all deg), är möjligen en större tragedi än moderns förvisso tragiska, men väntade död.
För övrigt tror jag inte att den chockade (kvällstidningsspråk) kolumnisten planerar att bjuda sina barn på crack och sprit när de är i tonåren. Hans eftermäle som pappa lär inte bli något vidare i så fall.
Vi som gillar rock´n´roll kan vara rätt bra på att glorifiera våra idolers hedonistiska leverne. Själv är jag gammalt Stonesfan och Keith Richards har fått tjänstgöra som mannen, myten, legenden.
Det är han också på många sätt och han hymlar inte i sin biografi "Livet". Gitarrhjälten med de odödliga riffen och om nu någon ska personifiera rockmyten så är Keith Richards rätt man. Men hur mycket man än vrider och vänder så kvarstår ett faktum, det är definitivt inte rollen som pappa till äldste sonen Marlon som gjort eller gör Richards odödlig. Läs biografin, så förstår du.