Det är inte ovanligt att folk gillar djur. En del dras till det lite farliga och då hamnar vargar och tigrar högt upp på listan.
Andra älskar det gulliga och vill omfamna koalabjörnar eller varför inte näpna små hundvalpar och kattungar.
Några vill simma med delfiner eller möta gorillor i de vilda Virungabergen i Östafrika.
Det är nog inte lika många som anmäler sig till intresseklubben när det blir tal om näbbmöss. Jag såg en dokumentär om den här lilla krabaten och det är onekligen ett spännande och rovgirigt däggdjur.
Det finns ett flertal arter i stora delar av världen och i slänten hemmavid lever och frodas vanlig näbbmus (sorex araneus). Men jag ser dem aldrig. Förr när min katthona levde fångade hon åtskilliga. Hon åt aldrig upp dem, men levererade dem som små matpresenter till oss i familjen.
Nej, vi testade aldrig att anrätta dem.
I dokumentären såg jag näbbmusen ge sig på andra mindre däggdjur och till och med en orm. Den var helt galet aggressiv, trots sin ringa storlek.
En orsak till det är den extremt höga ämnesomsättningen som gör att den ständigt måste äta. En del arter äter mer kött än den egna kroppsvikten per dygn. Näbbmöss som inte får mat hungrar snabbt ihjäl och det lär vara en anledning till att det inte är ovanligt med döda, men oskadade näbbmöss, på höstarna.
Näbbmusens hjärta slår 800 - 1 000 slag i minuten. När den känner sig hotad upp till 1 200 slag.
Det är en hårding med mycket stake, men trots detta har den minst penis av alla ryggradsdjur.
Hur lång?
Fem millimeter.
Jag har noterat att vi fått en svensk nationalfågel i form av koltrasten (turdus merula). Egentligen utsågs den redan 1962 av Dagens Nyheters läsare och nu har alltså en ny omröstning, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsett den vackra koltrasten till Sveriges nationalfågel.
Koltrasten är vanlig i stora delar av Sverige, men här uppe i norr är den inte lika förekommande. Och min röst får den inte.
Om jag är rätt underrättad kom den vanligt förekommande och listiga skatan (pica pica) tvåa, men inte heller den är min fågel.
Mitt val är korp (corvus corax). Den har en av fågelvärldens största hjärnor och anses vara intelligent, i vart fall är den en smart problemlösare.
Korpen är dessutom mytomspunnen och i den nordiska mytologin känner vi fågeln som Hugin och Munin. Odens ögon och öron i världen.
Nej, det blir aldrig riktigt som man vill, men i min lilla ankdamm är det korpen som gäller.
För övrigt läser jag att korpen är Dalslands landskapsfågel och dessutom nationalfågel i Bhutan.
Bhutan är ett litet kungadöme i östra Himalaya. Fram till 2008 hade kungen som kallas drakkungen i princip all makt över medborgarna, färre än 800 000.
Idag sägs det vara annorlunda, men det verkar inte vara särskilt lätt att turista i detta slutna rike.
Jag tror heller inte att vare sig kungen eller övriga bhutaneser har något att invända om Sverige också hade valt korpen. Vilket vi givetvis borde ha gjort.
En flytt till Bhutan är hur som helst inte aktuell, men Dalsland kanske. Hårda bud i Mellerud. Korpen flyger!