Efter en lång transportsträcka är det äntligen lite hockeyfeber. I vart fall i de städer som fortfarande har lag som är kvar i kampen om SM-guldet. Piteå är i det sammanhanget speciellt. Vi har en hockeyjätte i söder och en i norr. En majoritet håller på Luleå, men vi som håller på Skellefteå är inte så få.
Den här rivaliteten är upplyftande och för de allra flesta en källa till hockeysnack och retfulla passningar. Själv fick jag en matchtröja av hustrun för några dagar sedan och jag kunde bara inte låta bli att ha på den på jobbet i tisdags.
På PT är de flesta Luleåfans och givetvis blev det ramaskri och jämmerdal. Någon gjorde tecknet för antichrist, en annan svimmade av ren chock. Dagen efter kom motdraget med halsdukar och mössor i Luleås färger. Allt med glimten i ögat och bra för smilbanden i den grå vardagen.
När jag skriver det här vet jag inte resultatet från tordagens bortamatch i Växjö, men min förhoppning är givetvis att SAIK tar hem seminfinalspelet och att Luleå gör det samma mot Frölunda. Vi är många som vill se ett episkt finaldrama mellan de två nordliga rivalerna. Det får gärna gå till en sjunde och avgörande match där Skellefteå drar det längsta draget. Luleåfansen längtar självfallet efter ett helt annat scenario.
Som sagt, godmodigt käbbel är ofta välgörande, men alla kan inte hålla ihop känslosträngarna. För en del verkar en hockeymatch vara större än själva livet. De hatar motståndarna mer än de älskar sitt eget lag.
Som anhängare av Skellefteå sedan ungdomen, jag såg SM-finalen 1978 på plats, så hamnar jag ibland i en märklig försvarsposition. En del människor kan helt enkelt inte förstå hur man som norrbottning kan hålla på ett lag från Västerbotten. Ett lag utanför länsgränsen. En osynlig gräns som saknar egentlig betydelse och inom en snar framtid inte ens kommer att existera.
Den här provinsialismen handlar förvisso bara om hockey, men i ett vidare perspektiv leder den till nationalism med tunnelseende. Ett slå sig för bröstet där utgångspunkten är att vi är bättre och de andra är fiender. Det är själva grogrunden för nästan alla konflikter och krig i den lite större världen.
Visst, jag högtravar nu, men om jag går till mig själv är inställningen klar. Om Skellefteå är utslaget, men Luleå kvar så håller jag i alla lägen på Luleå. Troligen gör rätt många Luleåfans samma sak om förhållandena är de motsatta, men inte alla.
Jag har vänner som till och med hejar på Färjestad i en final där Skellefteå är den andra parten. Hur sjukt det är lämnar jag över till en beteendevetare eller möjligen psykiatriker att avgöra.
Vi ses väl i finalen, Groko?