Mörker och kyla råder. Tokshoppardagar som Black friday har övergått i black januari. Tidningarna bjuder på överlevnadstips. Så fixar du godaste spiksoppan. I Sverige har vi soppkök där fattiga, hemlösa kan få ett mål mat. Soppkök har de också i USA. Där köar de statsanställda vars löner hålls som gisslan av landets president. Trump är trumpen för att han inte får pengar till sin mur mot Mexico.
Även i Sverige byggs det murar. Mot svenskar. Gated communitys, grindsamhällen dit ingen släpps in som inte är behörig. Hit flyttar inte de som fryser och hungrar. Hit flyttar de mätta, men ack så rädda, otrygga rika. De som i stället för koka-soppa-på-spik-tipsen får goda råd i finanstidningarna om hur de bäst ska investera sitt storslam i skattesänkningar.
Sänkta skatter för de rika är rena vinsten för staten, säger ekonomer. Stackarna som sitter fast i skattesystemets tryckkokare ska bli så glada när trycket lättar att de arbetar mer, tjänar ännu mer och med råge betalar tillbaka den skatt de fått sänkt och detta ska då också lysa upp de mindre bemedlades tillvaro.
Nu är ju det här utfallet litet osäkert. Det har liksom inte funkat. Någonting fattas i ekvationen. Robin Hood-politik är inte att tänka på. Omodernt. Men är det nu så att sänkt skatt för höginkomsttagare och rika ökar statens intäkter, borde det vara rena dynamiten att ge lika mycket i kronor till dem med låga inkomster, de som vandrar under fattigdomsstrecket och alla som varje månad sliter med svältfödd budget. Någonting i stil med Göran Perssons idé om en riktig skattereform för vanligt folk. De skulle inte behöva några investeringstips. Bara bocka av på Hoppets Lista.
De fattiga och medelfattiga borde skaffa sig lobbyister som övertygar politikerna att det lönar sig att satsa på dem. I röster. Några av samma kaliber som “den organiserade girighetens lobbyister”, för att låna en elegant skrivning av Gunnar Wetterberg, Expressen debatt. Helst en störtrik kapitalist så att inte politikerna tror att det snackas i egen sak. Kapitalisten Robert Weil har försökt omvända de egna. Det gick inte bra.
Ekonomiska klyftor skapar ilska som tar sig många uttryck. Från flygbranschen rapporteras om ökat antal fall av “flygraseri”, särskilt i plan med förstaklassektion som passagerare passerar på väg till sin plats i ekonomiklass. Det som får topplocket att ryka tros vara den stora skillnaden i i service och utrymme för armar och ben. Förstaklassarna har prioriterats på de andras bekostnad. I ekonomiklass sitter du som en pinne, andas så sällan som möjligt, armbågarna tryckta mot kroppen och knäna under hakan. Och såsom i luften så ock på backen.
Även i ekonomiklass kan du få sträcka på benen om du sätter dig vid nödutgången. Priset för den bekvämligheten är att du måste ta ansvaret för att rädda ungefär hälften av passagerarna om nödläge uppstår. Åtminstone få upp den jäkla dörren. Det skulle jag aldrig fixa.
Det är kallt, oförbarmeligt kallt i Norrbotten, men vi bor i alla fall i Sveriges mest jämlika län. Det värmer en smula. Här är det jämna plågor. Här är de ekonomiska klyftorna minst i hela landet. Skulle det kunna säljas som Ekoturism? Tillsammans med älgarna och norrskenet. Nog tror jag det.