Jag minns den där låten "I don’t like mondays" med Boomtown Rats. Det kändes lite så i måndags. Inte riktigt så att jag ville ge mig ut och skjuta chefen och mina arbetskompisar, men i alla fall.
Det är det som är problemet med att bygga upp förväntningar. Filmen du hört ska vara så bra visar sig vara tämligen medioker, artisten du drömt om att se live är dessvärre en trött figur och den spännande boken bjuder på ett svårslaget antiklimax när det visar sig att de sista tio sidorna saknas.
Som jag hade förväntningar. Det molade i magen och min aldrig sinande fantasi målade upp drömscenarior. Nu, nu, nu är det dags för en generation att ta det sista steget in i fotbollens finrum. Vi ska springa som ryssarna, skjuta som tyskarna och one touch-passa som spanjorerna. Framför allt ska vi vara defensivt solida och disciplinerade som, ja, som Sverige.
Så vad händer? Ett ängsligt och lamslaget landslag kliver ut mot hemmanationen Ukraina. Visst fanns det en härförare, men ingen trupp. En båt utan segel, ja, till och med utan åror. Och definitivt inget roder.
Det är små detaljer som avgör i fotboll och det har varit populärt att klaga på den fyrkantiga Lars Lagerbäck, men även om det ofta var ganska trist så levererade landslaget. Erik Hamrén vill mer. Han vill spela passningssäkert och offensivt, men i öppningsmatchen blev det inte mycket av den varan.
Och försvarsspelet som varit Sveriges styrka i åratal är inte längre vad det varit.
Inför kvällens match mot England är mina förväntningar kraftigt nedskruvade och drömmen om en fortsättning efter gruppspelet har nästan slocknat.
Ja ja, snart är det midsommar. Vem vet, snart är det kanske sommar. Med sommar kommer en massa små utomhusprojekt som har en tendens att växa sig stora och kostsamma. I år ska det bli det lilla.
Inomhus har många redan varit igång under vintern. Ett par jag känner renoverade och bland annat byggdes en ny trapp till övervåningen. Det som saknades var ett räcke som mannen förespråkade.
"Vi har ju inga småbarn. Inte behövs det något räcke. Det är snyggare utan" sa kvinnan och klev demonstrativt nerför trappen. Hon hann ett steg och sedan blev det ett handlöst fall som gjort medlemmarna i Hollywoods Stuntmannaförening gröna av avund.
Mannen fruktade det värsta, men kvinnan klarade sig utan svårare skador.
Behöver jag tillägga att det blev ett räcke?
Televinken vill att jag skriver om när jag gick på nylackat golv. Det är flera år sedan och jag har för övrigt redan nämnt det i en krönika för tio år sedan.
Men okej då. Parkettgolvet i vardagsrummet var slipat och lackat efter konstens alla regler. På kvällen skulle jag se fotboll på tv, men insåg att antennsladden var utdragen.
Jag försökte nå vägguttaget, men hur jag än sträckte min långa lekamen så nådde jag inte fram. Det är då jag kliver över den osynliga gränsen, snappar åt mig ormens äpple och kliver in med hälen på det lackade golvet.
När hustrun kommer hem frågar hon hur jag fått igång teven och i detsamma ser hon det fula runda märket av min häl.
Om jag gått på golvet? Njaä, bara med hälen.
Om hon blev arg? Har tomten skägg?