Jul jul och endast strålande jular, glans över vita skogar och så vidare. Ytterligare en jul står för dörren och faktum är att jag inte kan vänta. Om julefrid har någon betydelse över huvud taget så behövs den nu. I all mänsklighets namn har 2016 har varit något av ett blykors att bära.
Jag har alltid gillat julen, och för varje år som går så blir det allt påtagligare varför. Mer än något annat handlar det numera om frånkoppling snarare än avkoppling. Vad mer – dessa två termer börjar bli synonyma med varandra. Efter den senaste rasistiska hatstormen mot en mörkhyad pojke som kläddes upp till lucia är det inte lätt att förhålla sig positiv till utvecklingen av den offentliga opinionen. Och detta är bara ett axplock av det hat som numera blivit vardag för tusen och åter tusentals människor. ”You want it darker/we kill the flame” sjöng
Leonard Cohen innan han förpassades till vad efterliv det nu kan tänkas finnas. Vem är adressaten, Gud, människa eller livet som stort? Men vad är säkert är att vi verkar vara bra på att döda vad ljus det nu finns i vår ack så ambivalenta natur, oavsett om det gäller en bild på nätet eller massgravarnas Syrien. Empatin lyser mer och mer med sin frånvaro, juletid eller ej.
Och häri ligger själva problemet. För detta är naturligtvis mestadels yta. För varje hatare på internet, för varje krigshetsande diktator, finns det mångfalt fler människor som inte skriver under på detta. Men ändå, trots detta, verkar ett fåtal människor som ett ständigt förtärande gift. Och låt er inte luras av någon påstådd rationell agenda. Internethatet är inte längre förbundet med varken politiska eller personliga mål. Det hat som blivit vardag i den digitala offentligheten är hat för hatets skull, sårandet för sårandets skull. Det är ett utövande av den mest arketypiska av makt: makten att såra och söndra.
För självförhärligande, självhävdelse, för projicering och mindervärdeskomplex. Men oavsett hur procentuellt få som får livet på nätet att förruttna så får det enorma fysiska konsekvenser, politiskt såväl som privat. Rasism, kvinnohat, sexualisering, mobbning - ringar på vattnet som sprider sig ur den offentlighet som blivit den mest utpräglade i vår tid. Dehumanisering följer i spåren där ett ansikte bara är en bild och ett liv bara en profil. Donald Trump är just nu den perfekta symbolen för internet i stort. Han förkroppsligar i kött allt vad ett internettroll är. 2016 är det år som kommer att markera början på nättrollens seger, en prognos signerad undertecknad.
Därför känns det skönt att smälla igen laptoppen och dra hem till Norrfjärden över jul. Lyssna på min älskade mammas till döden uttjatade julskivor med Carola. Ge syster en kram, äta farmors sillsallad. Dricka en whisky med farsan och prata om det verkliga livet. För det finns verkligen ett liv utanför denna bubbla av frånkopplad humanism. Det livet får julen i år symbolisera för mig. Jag uppmuntrar er alla att göra detsamma. Förhoppningsvis kanske en frånkoppling kan förhindra att den digitala mardrömmen blir verklighet.
Jag håller tummarna för att Carola kan överrösta Cohen, om så bara för några dagar. All respekt till Cohen, men just nu vill jag i sann julanda ge hans sista alster som julklapp till samvetet hos de människor som gjort det till sin uppgift att hata. I de digitala bubblornas värld, likväl som över Aleppos ruiner, kan därför Cohens röst få råda. ”A million candles burning for the love that never came/You want it darker/ We kill the flame.”
God jul vänner, med hopp om ett mänskligare 2017. Låt oss inte vara som dem.