Forskare fastslog härom året att hunden kommer från Sydostasien. Ja, inte vet jag. Min kommer då från Lillpite. I begynnelsen ärvde jag en storpudel. Från Råneå. Sju år gammal kom hon till mig, dagarna före julen 2002.
En elegant dam. Behaglig, väluppfostrad, värdig ända uti klospetsarna. Tog sig inga friheter, frågade om allt. Får jag ligga i din säng? Får jag ligga i ditt knä? Lämnade aldrig tomten. Visste precis var gränsen gick, utan att någon informerat. Hur? Hon känner var stigarna går, förklarade vetenskapen. Hon blev fjorton år.
När jag sörjt och begråtit denna mirakelhund, var det ingen tvekan. En storpudel skulle jag ha. Fortare än fort. Så kom han då. Från Lillpite. En elva veckors tornado. Uppvisade inga som helst likheter med damen från Råneå. Förutom färgen. Svart.
Den här har inte alla getter hemma, tänkte jag. Men det hade han. Alldeles för många för en enkel schäfer (tyska för herde , där fick ni en liten språklektion, tänk vad man kan hinna med) som jag. Mycket begåvad. Tänkte i flera led. Redan på valpstadiet planerade han illdåd. Lurade mig totalt med sin oskyldiga uppsyn. Va? Jag? Nä, inte ska jag göra nåt. Gå du. Det är lugnt.
Huset fylldes av vitt fluff från slaktade kuddar och mitt i det vita fluffet låg han nöjd med framtassarna i kors och såg ut som "jaha, då var då det gjort". Notorisk tjuv. Stal allt han kom över,mat och lösöre, från mig och från besökare. Förmodligen ett pappaarv. Stockholmare. Det vet man ju hur dom är. Hinner bara kliva av tåget så är du av med handväskan. Har jag hört.
Hantverkare plockades på tumstockar, handskar , skruvmejslar. Men, vars ha ja ...? Var stående. Ficktjuv med nos för plånböcker. Åt upp förrätterna när vi var bjudna på middag och värdinnan visade runt i sin nya lägenhet. Vräkte i sig köttbullar från ett kilo köttfärs. På ny svensk rekordtid. Nyanländ son med familj fick nöja sig med skinkmackor. Nu blir han väl ändå sjuk, tänkte jag ondsint. Inte. Bara törstig.
Allt detta klarade han utan utbildning. Vad skulle han då inte förmå med en smula styrning? Lillpitepojken är nu sju år och har börjat SFH - Svenska För Hund. Förstår innebörden i ord som hämta, sök, dra, bära, sko, mössa, vante, handske, tidning. De vanliga simpla kommandoorden förstår han också. Lyder om han bedömer det lönsamt.
Tack vare hans energi och kärlek till mat är jag på väg att omvända tjuvarhunden till servicehund. Utbildning med sikte på framtiden. Min. Glad och aningslös hjälper han till att fylla och tömma tvättmaskinen, drar av mig strumpor och täckbyxor, plockar upp och överlämnar allt jag tappar.
Drömmen är att han ska bli som den där St Bernhardshunden i Vännäs, som försedd med korg, lapp och börs skickades iväg för att handla och aldrig svek sitt uppdrag. Den nivån blir svår att uppnå, det är långt till stan och den här hunden skulle nog betrakta varorna i korgen som färdkost, men vi är en bit, en korvbit, på väg.
Den blivande personlige assistenten har haft många nära-döden-upplevelser. Strypa!!! är lösningar som ofta trängt sig på. Men jesusligen vad jag ska gråta om jag mot förmodan överlever detta djuret. Önskar bara att jag långt tidigare upptäckt var den här pudeln har sin kärna. Och att pudlar är som folk är mest, lika fast olika. Eller tvärtom.