Barbro "Lill-Babs" Svensson har somnat in. En riktig artistlegend och den kanske mest folkkära av alla folkkära artister har lämnat oss. Det är svårt att tänka sig ett Nöjessverige utan Lill-Babs.
.
Visaftnar, krogshower, musikaler eller melodifestivaler spelade ingen roll. Lill-Babs fann sig tillrätta överallt. Låtmässigt hade hon förstås sin stora period på 60-talet och blir bäst ihågkommen för låtar som ”En tuff brud i lyxförpackning”, ”Leva livet”, ”April, april”, ”Gröna granna sköna sanna sommar” och – naturligtvis – ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.
Man kan förstås tycka att det var länge sedan hon släppte ifrån sig ny musik som blev angelägen för den breda massan. Men vi kan vända på det där i stället. Lill-Babs stod inte eller föll med sitt aktuella projekt. Hon var större än sin senaste hit och fick en karriär som få bara kan drömma om. Hon debuterade som 14-åring och framträdde i princip in i det sista.
.
Samtidigt som hon var en stjärna med enorm lyskraft gav hon intryck av att vara "som folk är mest". ”Hon är märklig på det sättet, att hon är så enkel. Hon är hemtam i både slott och koja”, som artistkollegan Ronny Eriksson uttryckt det.
.
Relationen till publiken, förmågan att älska och bli älskad tillbaka, förblev intakt och i takt med stigande ålder kunde hon lägga alltmer tyngd bakom orden i sin strävan att leverera en låttext med övertygelse. Omfånget på rösten blev också en annan med tiden. Mörkare och med de levda årens karaktär. ”I vilken tonart ska vi spela den här låten” frågade en kompmusiker för inte så många år sedan. ”Samma som på 50-talet, men en oktav lägre” blev det slagfärdiga svaret.
I våra trakter har hon också rört sig genom åren, i allt från teater- till schlagersammanhang. Publiksiffrorna har kunnat räknas från tvåsiffrigt (på Krokodil 2002, då hon skänkte sitt gage till ”Vuxna på stan” i Piteå) till tusentals (på Sikfors festplats på 60-talet).
.
Hand i hand med den patenterade positiva energin gick ett härligt jävlaranamma. ”Allt går utom nyfödda barn” var en återkommande devis hos den här artisten. Som kvinna i en mansdominerad artistbransch och som rakryggad ensamstående mamma i en tid när utomäktenskapliga barn fortfarande var kontroversiellt är det en underdrift att tala om henne som förebild för andra kvinnor. Karriären kunde ha varit över när den knappt hunnit börja då hon 1955 blev mamma till dottern Monica, bara 17 år gammal.
Hon blev tidigt familjeförsörjare. Hennes egen mamma var mamma, medan hon själv var ”pappa” som hon uttryckte det. Kanske grundlades en del av hennes storhet där, i ett möte mellan ödmjukhet och driv.
.
Hon hade nära till glädjen. Omsorgen om familjen och vännerna är omvittnad. Lill-Babs mådde bra av att bry sig om och visa uppskattning. Orkesterledaren och managern Simon Brehm var en trygghet och läromästare för henne som artist. Stafettpinnen skickade Lill-Babs själv vidare genom åren, med råd och stöd till yngre kollegor.
Förmodligen är det hennes pondus, energi och förmåga att sprida glädje som gjort att hon älskats så varmt av publiken. Lill-Babs lämnar efter sig någonting betydligt större än hits eller nostalgi. När jag summerar allt jag upplevt av henne ser jag en artist som jobbade hårt i övertygelsen att varje dag kan bli lite bättre.
.
Framför allt ska jag minnas en person med stor famn, som bjöd in och räckte till.
Lill-Babs lät hjärtat vara med. Dig och mig också.